Den som är pigg i dag måste vara antifeminist
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-10-06
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
När fotbollsspelare får livmoderkramp vet man att något har hänt. Så länge det var ljumskbrock och lårkakor kunde man strunta i det. Men man kan inte låtsas som om det regnar när landslaget drabbas av livmoderkramp.
Caroline Jönsson heter hon tydligen och är en jävel på att fånga bollar.
Alla ni vet förstås allt möjligt om henne, men jag vet ingenting. Eller snarare, jag vet bara det jag lyckats snabbplugga in genom att läsa Sportbladet. "Jönsson, spelevinken, målvakten som alltid brukar lyfta sina lagkamrater och gå runt och höra efter hur alla mår", skriver Simon Bank. Så mycket vet jag, tack vare Simon. Men inte mycket mer.
Det är just det som är problemet.
För några veckor sedan fanns inget problem. Allt var som vanligt.
Någonstans, på någon gräsmatta i snålblåsten, sprang folk i shorts och skrek. Då och då dök de upp i tv. De hade sina egna tidningar, ett eget språk, överskottsenergi och siffror på ryggen.
Visst kunde man undra. Man såg dem på stan. De som inte spelade själva, utan bara tittade, talade ändå om "vi" och "oss". Det hände att de sjöng och drack öl. Men vad gjorde det? Livet vore trots allt så mycket tråkigare utan udda färgklickar. Samer, cyklister, zigenare, nudister, folkpartister, stavgångare.
Alla bidrar de till vår sprakande samhällsväv. Och just den här gruppen störde ingen. Fredlig samexistens rådde. Harmonisk apartheid. De hade sin boll, sitt gräs, sin stam. Vi kunde fortsätta med vårt. Hälsa artigt när man råkade dela hiss. Le vidsynt.
Men så fick Caroline Jönsson livmoderkramp.
Kanske fanns tecken redan dessförinnan. Ett smygande krav på uppmärksamhet.
En övertygelse om att ingen längre har rätt att ställa sig utanför fotbollen, även om det görs med den största välvilja och tolerans. Men det var livmoderkrampen som gjorde fotbollen ideologisk.
Ingen kan längre dra sig undan. Kjell Lönnå, Östen Mä Resten, Gert Fylking, Charlotte Nilsson, Sverker Olofsson: alla vill offentligt markera att de vet vad det handlar om. De berättar vad de sett och tipsar om fortsättningen.
Annika Lantz tackar för att hon lärt sig vad "offside" är. Vad det nu är.
Och nu är det måndag och vi sitter här och är hålögda. Är det semifinal halv fem på morgonen så är det revelj kvart över fyra.
Den som ser pigg ut i dag måste vara antifeminist. Manschauvinist. Reaktionär sexist. När det bara gällde svettiga, förvuxna tonårskillar med märkliga frisyrer, kunde man ligga och dra sig till sju på måndagsmorgonen. Men när landslaget kan få livmoderkramp är det en politisk skandal att inte konvertera till fotbollen.
Jag gissar förresten att det blev 2-1. Till oss.