Kommunister är bra på en sak - att döda

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vänsterledaren Lars Ohly har hävdat att forskningen kring hur många som fallit offer för sovjetkommunismen är oklar. Han har alldeles rätt. Siffran har i fyrtio års tid befunnit sig i stigande, varje gång man har försökt att dra ett streck har räkningen inom kort fått återupptas. Något naturligt tak kan ännu inte skönjas för antalet lik.

När Robert Conquests "Den stora terrorn" kom i slutet av sextiotalet, satte han siffran till 20 miljoner lik. Det ansågs då vara ett utslag av kallakrigs-hets.

I dag betraktas Conquest som en överdrivet försiktig person. Siffran har passerat 60 miljoner lik och fortsätter att stiga i takt med att arkiven öppnas och mätmetoderna förfinas.

Kommunismen klarar inte av att producera ekonomisk tillväxt, den är oförmögen att ge upphov till någon som helst intressant litteratur och konst (annat än underjordisk); att omfördela välfärd från de få till de många är den inte mäktig. Men på ett område är kommunismen oöverträffad. Kommunismen har en nästan kuslig förmåga att producera mänskliga lik. När det gäller folkutrotning lämnar den nazismen långt bakom sig (låt vara att nazisterna bara fick hålla på i tretton år); fascismen är en tebjudning jämfört med kommunismen.

Till skillnad mot kapitalismen, som bara tycks fungera under vissa givna historiska omständigheter, så fungerade kommunismen överallt. Varhelst den exporterades, gav den med en förbluffande effektivitet upphov till samma resultat: döda kroppar.

De svenska kommunisterna som nu har återtagit kontrollen över vänsterpartiet har vanligtvis två förhållningssätt till sin egen historia. Den första försvarslinjen är att hela frågeställningen är ointressant, kampen för dagskraven, bättre daghem och obligatoriska pappamånader, är mycket viktigare.

Den andra försvarslinjen är att våra egna folkhemskommunister med kommunism alltid menar någonting annat än de historiskt existerande kommuniststaterna. Framför allt menar de det klasslösa samhället.

Och vem kan vara emot något så vackert?

Man kommer aldrig att förstå kommunismens sensationella framgångar när det gäller att omvandla levande människor till döda, om man inte betraktar kommunistisk teori och praktik som en väl sammanhållen och smidigt fungerande helhet. Det är enbart tack vare att kommunismen har en utopisk sida, som den har nått så långt.

Kommunisterna utgår ifrån att graden av framgång är direkt kopplad till graden av ideologisk renhet. Problem och misslyckanden beror på att partiet har brustit i vaksamhet och att det fortfarande finns klassfiender i befolkningen, partiet, partistyrelsen. Det kräver utrensningar.

Den utopiska sidan gör också - och det är viktigt - att de enskilda partimedlemmarna kan bortse ifrån alla moraliska spärrar; ändamålet helgar alltid medlet.

Vi tror inte på en evig moral. Vi hävdar att vår moral är helt underordnad proletariatets intressen. V I Lenin till ungkommunisterna.

Lögn och sanning, löften och utfästelser, allt är relativa begrepp som måste underordnas ett högre syfte.

I kommunismens sista stadium är alla misstänkta och därmed också avlivningsbara. Historiskt var förloppet enkelt: eftersom kommunismen regelmässigt misslyckades med att skapa välfärd och eftersom misslyckandena alltid var ett resultat av bristande ideologisk renhet, sökte de ansvariga efter skyldiga (högeravvikare, vänsteravvikare, spioner, fraktionister, osv), de skyldiga spärrades in och avlivades långsamt (om de erkände), eller avrättades omedelbart (om de inte erkände). Avrättningarna blev i sig ett hinder för utvecklingen, nya sabotörer måste utses, de avrättades, problemen förvärrades, nya fiender utsågs, och så vidare.

Menar jag att dagens vänsterpartistiska kommunister skulle vara farliga? Nej, inte alls. De är helt ofarliga. Och det är just det som är poängen.

Den enda intressanta skillnaden mellan historiens massmördare och våra egna solskenskommunister är att de ena hade makt, de andra har det inte.

Carl Hamilton