Tacka idioterna för astrofysiken
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-07-11
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Nästa gång du träffar en idiot, tacka honom.
Jag hörde historien om en kille, svensk, som blev miljonär i Kalifornien.
Jo, jag vet, rena Amerikabrevet. Blåbär stora som äpplen.
Men det började inte så.
Det började med att han satte vartenda öre han hade – rätt många ören han inte hade också, förresten – på att köpa en bit av Mojaveöknen. En sociologiprofessor hade fått för sig att anlägga en ny kalifornisk storstad, California City, där.
Det byggdes gatunät, pratades mönsterstad och sattes upp skyltar. Alla lovades tidernas klipp om de köpte, innan skyskraporna började skjuta upp som ? ja, inte som svampar, då, men möjligen som kaktusar. Den här stan skulle snart förvandla Los Angeles till ett ynkligt Mjölby med havsutsikt.
Ni fattar hur det blev. I dag bor det lika många i California City som i Valdemarsvik. Kvarteren mellan gatorna ligger obebyggda. Träskmark i Florida hade varit en bättre investering.
Många av oss skulle ge upp, om vi förlorat rubbet på att köpa sand i öknen. Men inte vår kille. Han
fick en annan lysande
affärsidé: han öppnade solarium. I Los Angeles. Som har 329 soldagar om året.
På det blev han förstås miljonär.
Man känner igen typen: människor som inte slutar att göra idiotiska saker bara för att det går åt helvete. Och till slut gör de en idiotisk sak som visar sig vara ovanligt smart.
Det är intressant, det där, hur närbesläktat det stockdumma och det geniala är. Inte bara i affärslivet. Ta Stephen Hawking, till exempel, den paralyserade fysikern.
I sin bästsäljare ”A brief history of time” förklarade han varför vi inte kan leva i ett universum med bara två dimensioner, genom att rita en hund.
Hunden måste både äta och bajsa och om det bara fanns två dimensioner skulle hunden falla sönder i två delar, skilda åt av matsmältningssystemet.
Snart tjugo år senare är jag fortfarande inte säker på om det är genialt, idiotiskt eller ett skämt.
Det här är problemet för oss som mest gör förståndiga saker: vi begriper inte hur man skiljer en idiot från ett geni. Vi misstänker rent av att det inte är någon skillnad. Och samtidigt vet vi att allt vi har, från solarium till astrofysik, är idioternas, eller möjligen geniernas, förtjänst.
Det enda vi medelmåttor kan satsa på är ödmjukhet.