Fetischisterna sköter i alla fall sig själva
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-03-03
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Vore jag en riktig journalist skulle jag kolla fakta. ”Risörcha”. Men jag skiter i det. Jag bara konstaterar vad jag sett. Eller snarare inte sett.
De har inte gjort någon affischkampanj i tunnelbanan. Eller på bussarna, eller spårvagnarna. De har inte skickat ut något pressmeddelande om en opinionsundersökning som ”visar att svenska folket vill ha” ditt eller datt.
Ditt om det är ditt de vill att någon annan ska betala. Datt om det är datt de vill ha bidrag för.
De har inte fått nittio miljoner för att spela in reklamfilmer. De har inte gjort en egen film som någon minister turnerar världen runt med för att ”berätta om något jätteviktigt”. De har inte rekryterat 14 arga tjejkolumnister som skriver att alla som tycker annorlunda är ”råpuckade kepsäcklon”.
De har – såvitt jag vet – inte ens hittat på ett eget litet färgat band med säkerhetsnål. Ett sånt där jag-är-faktiskt-engagerad-band som kändisar kan sätta på kavajslaget som en ursäkt för att de egentligen skiter i allt utom att den där jäveln – men inte jag – blir inbjuden till Så ska det låta.
Jag kan ha fel. Jag har inte risörchat. Men jag har åtminstone inte stött på det. De verkar sköta sig själva.
Jag talar förstås om folk som tänder på gummiunderkläder.
Vänta nu, säger ni. Vad då, ”förstås”? Och okej, okej. Det finns kanske någon grupp till. Men jag kommer inte på någon. Det finns knappt en minoritet som inte har en riksorganisation. Knappt ett intresse som inte har en presstalesman. Knappt en böjelse som inte har statsbidrag.
Och inte nog med det. De vill alla verka så allmänna. Som om alla är med.
Som om de representerar oss, eller allra minst vår granne.
De stora går först:
Svenska arbetsgivarföreningen och Industriförbundet heter numera Svenskt Näringsliv. Sådär i största allmänhet. Lantbrukarnas riksförbund kallar sig Sveriges bönder. Som om bonden och kampanjcentralen var en och samma sak.
Skattebetalarnas förening kallar sig bara Skattebetalarna. Försök att låta bli att vara medlem i den gruppen, om du vågar.
Alla är organiserade. Alla har presstalesmän och festivaler och reklamfilmer och krav. De politiskt korrekta har dessutom sina egna konstaplar i pressen.
Och alla försöker låtsas att de talar för nästan alla. Att de inte är en liten girig klick av byråkrater, som vill ha våra pengar, eller tvinga oss att tycka något, eller båda delarna.
Utom folk som tänder på gummiunderkläder. Såvitt jag vet.
De måste ha det varmt och obekvämt. De måste få svamp. Lite konstigt är det, allt. Men för varje dag jag inte hör ett dyft från folk som tänder på gummiunderkläder, växer de en liten aning i min aktning.