Grävskopan och jag - mot världen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-03-18
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag såg någonstans - tror det var i branschtidningen Dagens media - att LRF har startat en ny tidning. Den heter Boggi och handlar om entreprenadmaskiner. Sådana där stora, gula grejer med schaktblad och skopor och däck man kunde lägga i trädgården, fylla med ett lass hästskit motsvarande halva Kinnekulle och plantera en mindre regnskog i.
Varför tror jag att tidningen kommer att bli en framgång?
Jag vet inte, men när man går därute i natten - man gör nämligen det om man har hund - alltså, när man går därute i natten i denna eviga, förbannade vinter, så finns egentligen bara ett glädjeämne: entreprenadmaskiner.
Det är den enda förmildrande omständigheten med alltihop. Det finns inget förmildrande med kyla. Inget förmildrande med surmulna, plågade ansikten i löjliga mössor. Inget förmildrande med brutna lårbenshalsar, mördaristappar, saltinbakade skor, snö innanför kragen, hallen som ett grustag och den där brungråa sorbeten överallt, som bara kan verka upplyftande för en dessertsugen koprofag.
Men det finns entreprenadmaskiner.
Att se två vägskrapor komma i formation uppför en gata - sakta, obönhörligt och målmedvetet - ger samma tillfredsställande känsla som man skulle få om någon tvångsklippte Pär Holmgren - meteorologen, ni vet - i direktsändning. Samma förväntansfulla hopp som skulle infinna sig om någon lurade Jordens vänner att hålla årsmöte under en rotvälta.
Och det är väl där någonstans svaret ligger: människan mot naturen. Det är en ojämn kamp. Jordmodern vill ständigt ta livet av oss. Är det inte översvämningar är det jordskred. Är det inte jordskred är det vulkanutbrott. Är det inte vulkanutbrott är det torka. Är det inte torka är det månad efter månad av kyla som får Laila Freivalds att kännas som en karnevalsnatt i tropikerna.
Entreprenadmaskinerna är, kort sagt, det enda som står mellan oss och döden.
De kan inte ändra världen, än mindre vädret, de kan antagligen inte ens vinna i det långa loppet, men de gör åtminstone motstånd. Dygnet runt, varje dag, år efter år.
Ju mer man tänker på det, desto tydligare blir det. Inget ont om grekerna, Thomas av Aquino, Proust, Strindberg, eller ens Horace. Men grundbulten för vår civilisation, den är gul och har djävligt stora hjul.