Varför är realism inte som på riktigt?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-08-09
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Om man hamnar framför en rulle som flåsar realism. Det spelar inte så stor roll vilken sorts diskbänksrealism, socialrealism, dogma, neorealism eller urgammal realism – effekten är densamma.
Man stirrar på bildröret, eller plattskärmen, eller silverduken. Man vill verkligen att det ska funka. Man försöker knyta an till de där tvådimensionella figurerna, komma dem inpå livet, bli hej och tjenis med dem.
Men? Nä.
De går omkring med sina osminkade jag och halvtaskiga tänder. De stakar sig och steker falukorv. De har bäbiskräks på axlarna och brottas med kärvande lås i ytterdörren. Allt är precis som livet är. Och det känns helt enkelt inte? Hur ska man säga det här utan att det låter konstigt?
Man tror inte på dem. De övertygar inte. Det är overkligt.
Det är märkligt, det där. Väsande rymdlorder i svarta slängkappor är lätta att tro på om de dyker upp i en film. Men släng dit en lägre kommunaltjänsteman med liktornar och delad vårdnad och han framstår som en besökare från en annan planet.
Verkligheten är inte trovärdig.
Häromdagen lufsade jag på ett löpband och framför mig, i raden av tv-skärmar, höll Shirley MacLaine och Jack Nicholson på med något. Det var uppenbart att de var lite sugna på varandra. Det var också uppenbart att Shirley hade en dotter och att dottern var Debra Winger och att Debra var gift med Jeff Daniels och att Jeff och Debra hade problem och att problemen skulle lösas.
Jag tror att filmen heter ”Ömhetsbevis”.
Hur som helst, i en scen ligger mamma Shirley och dotter Debra bredvid varandra på en säng. De har mysiga morgonrockar och ljuset är lussebullegult. De ligger på magarna, båda två, med knäna böjda och fötterna lojt viftande i bakgrunden. De har tekoppar i händerna, teet ångar och de ser varandra i ögonen. De är uppriktiga. Säger raka, kloka saker, men med lagom mycket humor för att känna sig starka och varma efteråt, inte sårade.
Ett sådant ögonblick som bara finns på film. Jag köpte det direkt.
I verkligheten skulle skulle förstås Shirley och Debra aldrig komma närmare varandra än att de hyrde en snyftig film tillsammans. ”Ömhetsbevis”, till exempel. Sedan skulle de sitta där, kränkta, knäckta och tysta, var för sig men bredvid varandra, och stirra.
Den filmen skulle man ju aldrig tro på.