Vi ser foster som hushållssopor
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-08-02
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
En tvåbarnsmamma blev intervjuad i radion. Man blev glad när hon pratade om sina barn, för det hördes hur glad hon var.
Från början hade hon och hennes man haft problem. Inga kottar. Det blev provrörsbefruktning. Och en son. Sedan, alldeles av sig självt, blev det en dotter också. Nu var frågan: de embryon som blev över efter provrörsbefruktningen, vad gjorde de med dem? De skänkte dem till forskning.
Varför då? Därför att forskningen hade givit dem deras son och stamcellsforskning kan leda till att fruktansvärda sjukdomar botas.
Det där är ju svårt att säga emot. Sedan kom sista frågan: Fanns det några argument, några alls, mot att låta forskarna göra vad forskare nu kan tänkas göra med embryon?
Nej! Det fanns ingen tankepaus mellan fråga och svar. Ingen tvekan. Bara ett direkt, tvärsäkert nej.
För inte så länge sedan gormade någon av alla magistrar på Dagens Nyheters ledarsida om mänskliga foster. De var inte mänskliga. Åtminstone inte människor. De var inte ens foster. De var "cellklumpar".
Det var lätt att förstå poängen. "Cellklumpar" låter som något man får i mjölken om man låter den stå framme för länge i rötmånaden. Något man kan hälla i vasken utan att fundera på det. "Cellklumpar" kräver inga viktiga beslut. Den som vill resonera i moraliska termer om "cellklumpar" är koko-bing-bing.
Då handlade det om abort. Nu befinner vi oss mitt i en debatt om stamcellsforskning. Speciellt om det är OK att skattepengar går till att ta fram nya stamceller ur "överblivna embryon".
Och det är alldeles tydligt vad huvudlinjen är: den som tvekar är koko-bing-bing. Att tveka är att stå på samma sida som George W Bush, "den kristna högern", påven och alla dessa knäppa katoliker som finns i det konstiga utlandet.
Här i Sverige låter vi inte en massa hokus-pokus stå
i vägen för "cellklumparna". Här i Sverige svarar vi ett rakt "nej!" på frågan om det ens finns några argument för att vissa "cellklumpar" kräver mer eftertanke än en påse hushållssopor.
Eller, förresten, i Sverige har förstås hushållssopor mer med moral att göra än "cellklumpar". Ty du skall källsortera.
Den där glada mamman är nog en rätt typisk svensk. Man blev glad av att höra hennes glädje. Och alldeles kall av det där benhårda, oförstående nejet.