Stackars gubbrockare som får på nöten igen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Man kan köpa färdiga kroppkakor i vakuumpack. Om man skär kroppkakorna på mitten, steker upp dem i lite smör och tar fram lingonsylten, har man en rejäl lunch. En sån där lunch som gör att man vill gå ut och plocka sten på åkern i några timmar. En riktig gubblunch.

Ni har förstås märkt att det blåser snålt kring dem. Gubbarna, alltså. Och nu talar jag inte om det där urtrista könskriget. Eller om direktörer med smörsås-pucklar kring midjan. Jag talar om musik.

Inom loppet av ett par dagar har gubbrockarna fått rejält på nöten. Tre gånger. Och då började ändå sommaren så lovande.

Brucan kom hit. Han

älskade oss. Och vi älskade honom. Och Ullevi jublade. Och hela bandet åt faktiskt inlagd sill, för de bara älskade svensk midsommar. Och Brucan lärde sig att tacka på svenska, för att visa hur mycket han älskade oss. Och då älskade vi honom ännu mer, särskilt recensenterna, som gjorde små skisser över hur tidningen kunde vikas till palmblad att strös framför den älskade gubben när han tog sin morgonpromenad på Göta älv.

Ungefär så.

Det var riktigt trevligt. Människokärlek, allsång och underbett från New Jersey. Plötsligt verkade till och med gubben som livsform acceptabel. Brucan kunde ha satt på sig en keps och vågat vägra väggrenen i en gammal Volvo. Vi skulle ha älskat honom ändå. Knappt ens tutat i kön där bakom.

Man borde ha förstått att det inte kunde hålla.

Först var det Jerry Williams. Han turnerar med The Boppers och Sven Ingvars. Fler gubbar än i Clas Ohlsons fyndhörna i Insjön. Det är klart att det inte gick hem.

Per Bjurman försökte ändå vara hygglig och medgav att "farbror har ett visst underhållningsvärde". Farbror, det är Jerka, det. Men mer än så fick inte farbror att trösta sig med.

Nästa gubbs till rakning var ZZ Top. "Murmeldjur", sa Bjurman. Murmeldjur som "släpar i lervälling", till och med. "Mozzigt", hette det i en annan tidning.

Och så var det riksgubbens tur. Ni vet vem. Han som går på promenaden. Han som vill ha dig. Han som trivs bäst i öppna landskap.

"Svårartat Springsteenkomplex" och "löjeväckande" sa den ene. "Sin sämsta och mest ojämna show på år" sa den andre. Vem ska rädda dig, Uffe, ifrån tillvarons hundar?

Jaja. Vad ska man säga? Ordningen är återställd. Brucan var bara ett litet

gubbriff som slank igenom. Men nog tycker man lite synd om dem ändå. För även gubbar behöver uppmunt-ran. Särskilt sådana som jobbar så hårt som de här. Att mangla elgitarr i ett par timmar måste vara lika jobbigt som att plocka sten på en Smålandsåker.

Hör någon av dem av sig lovar jag att bjuda på kroppkakor. Med lingonsylt. Utan recensioner.

Johan Hakelius