När jag växte upp handlade vi alltid av riktiga människor

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Svunna tider, nya tider. När jag tänker tillbaka på min uppväxt känner jag mig som en 33-årig tant.

Till banken gick vi för att sätta in pengar, ta ut dem igen, hämta våra fula spargrisar och få våra bankböcker stämplade. Av en alldeles levande människa av kött och blod som sa hej och hejdå.

I mataffären handlade vi våra filpaket, vår kattmat och vårt toapapper i en kassa som var bemannad, där en annan människa blippade våra varor längs rullbandet.

På bensinstationen tankade vi upp våra bilar, gick sedan ut ur dem och in i en liten butik där vi betalade till en människa som kanske dessutom kunde hjälpa till med att fylla på oljan om vi kände oss lite ovanligt otekniska just den dagen.

I våra tv-apparater satt en programpresentatör, närmare bestämt en riktig människa, som välkomnade oss in i kvällens tablå. (Hade man tur var det dessutom mjukröstade Ing-Marie Montero med hår som spunnet socker som tittade ut genom rutan med vänlig blick.)

Ibland är det skönt att kunna glida undan och undvika möten. Slippa öppna munnen, slippa andras ögon.

Å andra sidan finns det något fint, kanske till och med viktigt, i att någon då och då möter ens blick.

Livet är så praktiskt nu förtiden. Vi sköter våra bankärenden på datorn. Genom en liten mackapär kan vi ta stora lån, göra transaktioner, betala alla våra räkningar.

Har vi slut på soppa kör vi in på Statoil, tankar bilen med hjälp av våra kontokort och gasar därifrån.

På Konsum blippar vi själva våra varor. När vi vill någon något sms:ar vi. Eller mejlar.

Och hallåornas dagar i rutan är snart förbi.

När jag var liten tappade jag till min stora förtvivlan en glasburk med saltgurkor på golvet i min kvartersaffär. Gubben som ägde butiken sprang genast fram för att försäkra mig om att det inte var några som helst problem, att de nog skulle sopa upp glassplittret. Han visste förstås vad jag hette, var jag bodde och vilka mina föräldrar var.

Ett litet leende, en bekräftande nick, en hälsning, ett filpaket från en näve till en annan, en bankbok som fler än jag tummat på.

När tanken svindlar,

i vilda anfall av sentimentalitet och tillbakablickande, blir min värld ett ekande rum utan just exakt det där hej-et och hejdå-et.

Då saknar jag köttet och blodet.