Det finns mer än en konstig kultur

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Man är ju svensk, så man har inga problem att förstå Björklund och Sabuni. I förra veckan tittade de ut, harklade ministerstruparna och meddelade att från och med nu – eller från och med rätt snart, i alla fall – ska alla simma på gympan och delta i sexualundervisningen.

ALLA. Inga undantag. Det duger inte ens med lapp från morsan.

Vi vet ju vad det handlar om. Det handlar om att få lite ordning på de här konstiga kulturerna som dykt upp i Sverige. Dra dem ur medeltiden, in i det nordiska ljuset. Och här talar alla svenska, tar simborgarmärket och räknar blygdläppar, utan att rodna.

Jag har ägnat några dagar åt att studera hur förslaget tagits emot i min omgivning.

”I min omgivning”, förresten. Det räckte ganska bra med att studera mig själv. Man är ju svensk.

Det finns inget som låter så rätt och riktigt för en svensk som ”lika för alla”. Undantag är misslyckanden. Genanta små ungkarlslagningar, tejp och klickar av Plastic Padding, på den enhetliga skapelsen. Undantag är irriterande. Man blir orolig av undantag. Antagligen – i alla fall är det bäst att utgå från det – är undantag farliga.

Det är den kroken Björklund och Sabuni agnar, bakom skynket i den politiska fiskdammen. De är säkert uppriktiga när de oroar sig för flickor som hålls fångna i en ”patriarkal social och kulturell struktur”. Det är så man säger att undantag är farliga numera. Och visst nappar det.

Någon Landsorts-Voltaire, som fick ett riktigt gäddryck i linan, skrev på sin ledarsida att förslaget inte bara var bra, det var utmärkt. Det var alldeles självklart. För sexualundervisning för alla, utan några som helst undantag, är inget tvång. Det är en rättighet.

Jag säger inte att de inte har en poäng. Jag är också utrustad med en sådan där likhetskrok. Man är ju svensk. Ljus och upplysning. Men när jag känt mig själv nicka instämmande ett tag, kunde jag inte låta bli att undra.

Vad är det jag nickar åt? Varför dessa brandtal? Vad är det som gör svenskar så engagerade i obligatoriskt bröstsim?

Vet ni hur Björklund och Sabuni började sin artikel? Jo: ”Globaliseringen är fantastisk”. Det tycker de säkert. Förutsatt att alla globala tonåringar, utan undantag, lär sig hur lång en genomsnittlig, erigerad svensk penis är.

Det finns mer än en konstig kultur i världen.