Det logiska i att sätta eld på bilar

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vet inte om ni hörde danske statsministern, Fogh Rasmussen, häromdagen. Ungdomsgäng tuttar ju eld på allt möjligt därnere, ingen vet riktigt varför. En svensk professor i Lund gav sin teori:

”Att anlägga bränder är ett av få uttrycksmedel som ungdomar kan använda för att visa sitt missnöje”.

Visst. Vill man bilda rockband, måste man ju lära sig att spela gitarr. Vill man skriva insändare, måste man ju lära sig att skriva. Vill man engagera sig i en förening, måste man ju lära sig att ta hänsyn till andra. Vill man att någon ska lyssna, måste man ju lära sig att tänka. Och det gamla vanliga ”uttrycksmedlet” bland missnöjda tonåringar – att gå omkring och sura – blir trist i längden.

Nej, som ”uttrycksmedel” är förstås pyromani oslagbart. Inga förberedelser, förutom en tändare och en dunk bensin. Direkta, tydliga resultat. Och alltid ett gäng förstående intellektuella som, till skillnad från pyromanerna, orkar tänka ut vad bränderna har för mening.

Här kommer Fogh Rasmussen in. Det här var hans syn på saken:

”Nej, det är inte samhällets fel. Det är de unga som är ansvariga och de bör ta sig själva i kragen och se till att få en utbildning.”

Gissa hur många sociologiprofessorer som häpet skakade på huvudet när de fick höra det. Han kunde lika gärna ha sagt åt ungarna att klippa håret och skaffa jobb.

Intressant. För Fogh Rasmussen har ju en poäng. Demokrati är ändå det mest krävande av alla styrelseskick. Det kräver att var och en anstränger sig en aning. Lär sig ett och annat. Accepterar andra åsikter. Står ut med eviga diskussioner. Lägger band på sin egen lust att använda mordbrand som ”uttrycksmedel”. Oavsett ålder.

Det vet nog de förstående vuxna också, men de orkar inte riktigt tänka på det. Det låter så gubbigt. Bränna bilar, däremot, det är Che Guevara, Clash och Naomi Klein. Det är rätt sida att stå på.

Och någonstans bak i mitt huvud bubblar en tanke av filosofen Roger Scruton. Något om att moderna intellektuella egentligen inte är särskilt svårbegripliga. De lider helt enkelt av en slags utvecklingsstörning. De har aldrig kommit förbi det där ständiga ifrågasättandet av de enklaste samhällsnormerna, som vi alla ägnar oss åt i tonåren.

De behöver också ta sig i kragen.