Det har blivit något konstigt med påsken
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-04-15
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det har sagts flera gånger nu: detta är den helg då svens-karna äter mest.
Inte jul, inte midsommar, som får tröstpris för rekord i flytande varor, utan påsk.
Är det någon som begriper varför?
Det har blivit något konstigt med påsken. Den är som en sådan där mackapär Knut Knutson viftar med i Antik-rundan - slitet trä, två piggar, åttkantig hålighet - samtidigt som han spjuverblinkar över brillbågarna och frågar
"Och vet ni vad det här är, då?"
Klart som fan att vi inte vet. Vem som helst kan se att den är till för något. Antagligen något ur Bondepraktikan. Skumma löpen? Snöpa stuten? Skålla rågen? Skilja agnarna från vetet? Sådant man ägnade sig åt före digital-tv och power-yoga. Nu är det bara en överbliven pryl.
Förhoppningsvis med tillräckligt samlarvärde för att täcka kostnaden av en hemmabio när man väl har kursat den.
Sådan har påsken blivit. Något som uppenbarligen är menat att fylla en funktion, men få vet vilken. En gång årets högtidligaste helg. Början och slutet. Korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen från de döda.
Det närmaste vi kommer det i år är Körberg på tv.
Det är inte riktigt samma sak med julen. Den tuffar liksom på fortfarande.
Alla gillar bebisar. Och de där djuren som står och vakar vid krubban och änglarna och herdarna. O helga natt och gläns över sjö och strand. En riktig myshelg. Men påsken.
Den är helt enkelt för mycket. Som om alla hade kommit överens om att nu, när vi äntligen har några dagar ledigt och det snart är vår, kan vi väl ha lite trevligt. Tortyr och korsfästelse och död skapar så taskig stämning.
Det får Mel Gibson ta hand om. Och uppståndelse? Hallå, är det inte lite ufo-varning på sådant?
Så vi sitter där, i vår fina, upplysta värld. En värld där vetenskapen, exportindustrin, rösträtten och fackliga förhandlingar gjort döden och uppståndelsen obegriplig. Och vi äter. Äter, äter och äter.
Jag tror jag vet varför: för att fylla ett tomrum. Men det kommer inte att funka i år heller.
När vi skaffade oss en nationaldag fanns det en del som tyckte att midsommarafton hade varit ett bättre val än 6 juni. För fira borde vi väl göra på den dag som sade mest om Sverige.
Jo, just det. Jag röstar för påskafton.