Finansmannen körde begagnat
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-02-14
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Ganska länge körde han runt i en ruffig småbil. Inget miljardäråk, precis.
Den hade en sådan där skylt med ett rött L längst bak, som folk som just fått sin lapp tvingas ha i England. En varning till mer erfarna trafikanter, så att de kan slippa plåtskador när gröngölingen tar miste på gas och broms.
Inte för att han var en oerfaren förare, men det var praktiskt, sa han. Folk flyttade liksom på sig när han kom.
Han fungerade så. Tänkte på ett eget sätt.
Men så, en dag, gjorde han något som antagligen fick hakorna att falla i hans nära omgivning. Han kom hem med en Bentley.
Ja, någon måste väl ha sett honom med måttbandet i garaget. Han hade mätt det, åtminstone tre gånger, för att försäkra sig om att åket gick in. Det gjorde det. Knappt. När dörren sköts igen fanns någon centimeter tillgodo. Men det var ändå ett otippat köp. Det här var trots allt en kille som inte viftade med sina pengar. Ingen lyxlirare. Sparsam och noggrann. Mer benägen att lägga pengar på andra än på sig själv.
Å andra sidan var Bentleyn begagnad. Förstås. Han berättade hellre om vilket bra pris han fått än om bilens prestanda.
Det var samma sak med den där kavajen. Den randiga ni ser här ovanför. En gång fick han syn på just den och sa ”synd”. Vadå synd? ”Jo, synd att den är röd och blå-randig. Jag skulle gärna ha en likadan, men då skulle den vara randig i ljusblått och mörkblått.”
Jaha?
Och sedan förstod jag. Djurgården, förstås. Han var besatt av Djurgården.
Räddade föreningen från konkurs mer än en gång. Fixade och donade.
Samordnade styrelsemötena i Sverige med fotbollssäsongen, så att resorna från England gav lite av båda delarna.
Nu råkade jag veta att kavajen fanns i ljusblått/mörkblått också. Men det var förra årets kollektion, så det var rätt osannolikt att det fanns någon kvar. Han fick adresser till de tre affärer i London, Duffer of S:t George, som kunde ha den och ett lycka till.
Några veckor senare hörde jag av honom. Han hade målmedvetet betat av affärerna, en efter en. I den sista hängde en kavaj i rätt färg och rätt storlek.
”Det var rea – halva priset”, hojtade han i triumf. Så, efter en liten paus, i mer förebrående ton: ”Men den var jävligt dyr ändå.”
Det var Johan Björkman, finansman. Han dog i måndags, 62 år gammal.