Vi mäts efter hurvi fickparkerar
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-12
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Man kan inte mäta en människas värde i pengar, men det finns ju andra mått. Förmågan att fickparkera, till exempel.
Satt i en bil häromsistens, i baksätet, Stockholms innerstad och plötsligt tog det stopp. En budbil alldeles framför tvärnitade, som en tryffelhund som just fått vittring. Vita lysen bredvid de röda bromslysena, en armbåge fäktade inne i kupén och budbilen trevade sig snett bakåt. En parkeringsficka.
Fråga: Kan du vänta och åse detta, utan att fälla dom? Kan du ärligt säga att du inte i just den situationen blir Peter Swartling, satt att skilja sopor från stjärnor?
Nej, jag trodde väl det.
En del brukar drömma att de är ute och går på stan, när de plötsligt upptäcker att de är nakna. Om de tror att det är höjden av förnedring har de aldrig fickparkerat inför publik.
Det finns ett särskilt ansiktsuttryck avsett för oss som aldrig kan fickparkera på första försöket. Ett överlägset flin som förmedlar det överseende förakt som samhällets proffsparkerare känner för oss. Det finns ett helt kroppsspråk, förresten. Ett auktoritärt, helhandspekande kroppsspråk som otåligt visar att vi har en halvmeter – minst! – kvar till närmaste kofångare, ända tills vi hör det dova kraset av plast och plåt.
Budbilen sniffade sig in i luckan, det såg ut att gå bra, men föraren i min bil var redan del av parkeringsinkvisitionen. ”Nu måste du lägga om, lille vän”, sa han med den där tonen som man använder då man talar med barn, idioter och kundtjänsten. Och medan räknemaskinen kalkylerade människovärdet på just denne arme fickparkerare, satt jag där i baksätet och tänkte på alla gånger räknemaskinen kommer att rassla för mig.
Mitt liv som en räcka av röda siffror.
Sedan kommer förlösningen, jag svävar mot ljuset och där står Sankte Per. I hans näve dinglar en uppsättning nycklar och jag tror förstås att de går till pärleporten, men så kommer jag närmare och han sträcker fram nycklarna.
Jag tar emot dem, tittar förbryllat på honom och då pekar han på något i ett hörn av det himmelska ljuset. Jag kisar och där står en bil och bakom bilen finns en liten, liten parkeringsficka och när jag tittar ned i min bortgångna hand ser jag att nycklarna jag fått är bilnycklar och?...
Ja, han ska ju också skilja de frälsta från de förtappade.