Vi gör inget och tycker det räcker

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Är det bra att ta med spädbarn till affären, eller blir de stressade? Är det bra för ungar att växa upp i stan, eller är det för bullrigt?

Ingen aning. Men jag misstänker att Hassan, trebarnsfarsa på Västbanken, inte stiger ut från sitt hus på morgonen, stirrar upp mot den nio meter höga muren som isolerar familjen från omvärlden, och säger "Älskling, är det här verkligen bra för barnen?"

Jag antar att det är få förunnat att springa omkring och ställa sig själva en massa icke-frågor hela tiden. Att skapa problem, där det inte finns några problem.

Har man rent vatten i kranen i Sverige, kånkar man hem stilla vatten på plastflaskor som har transporterats från Frankrike. Bor man i en villa med gångavstånd till skola och dagis, skjutsar man ungarna i bilen för att någon har sagt att det kan stå fula gubbar i buskarna. Det är så det fungerar.

Det här är vår värld, "Kan det vara farligt att ha barnet i Baby Björn-selen vänd utåt - i stället för inåt-världen". Man är den man är.

Och vi är fina frun på Junibacken som köper sabadillättika och sätter på oss vita och rosa och röda band och armband för att visa att vi egentligen bryr oss. Innerst inne, och även när det inte märks.

För det mesta märks det inte.

Men i dag är det den internationella världsaidsdagen. Det fanns en tid när det inte behövdes en internationell världsaidsdag för att aids skulle kunna konkurrera med Persbrandts krogfyllor och Anna Lindmarkers sexskämt.

Jag minns hur min mattelärare stod framme vid katedern på högstadiet och fyllde hela svarta tavlan med siffror. 4000, 8000, 16000, ända tills han var uppe i halva Sveriges befolkning.

Min biologilärare sa att aids var en sjukdom som kunde utplåna halva skolan, och det var dramatiskt så att det räckte för oss.

Fast det var då. Sedan blev aids någonting annat. Från livsfarlig epidemi som angår alla, till sympatiska Hollywoodfilmer med sorgliga slut och ljusa begravningar och bögar som skämtade ända fram till "the end".

Då angick aids ännu färre, och i dag angår aids knappast någon. Det beror inte på att aids inte är en epidemi nuförtiden. Det beror inte heller på att det inte är någon som dör i aids i dag. Det beror snarare på att det är alldeles för många människor som dör i aids, alldeles för ofta, vilket gör att det knappast kan räknas som en nyhet längre.

40 jumbojet som störtar med sina passagerare under en dag, är en nyhet. 8000 människor i fattiga länder som dör i aids under en dag, är en normalitet.

Vad gör man när människor behöver ropa "Vargen kommer" varenda dag? I går, i morgon, i övermorgon, och alla andra dagar på året.

Vad gör man åt tittarsiffrorna i en följetong som alla för länge sedan har tröttnat på? Det här har vi sett förut. Det här kan vi.

"Riket" kan man hotta upp genom att be folk att visa lite mer rumpor och naket. Det fungerar. In med en snäll, rödhårig ren och en fet, stor och elak jävel som kan leva upp till alla Harry Potter- och Disney-klichéer om hur en fet, stor och elak jävel skall se ut. Det känns tryggt och nytt och tillräckligt fräscht för att vi inte skall tröttna. Men vad gör man åt verkligheten?

14 miljoner barn i världen har förlorat sin mamma eller båda föräldrarna i aids. År 2010 räknar man med att den siffran har stigit till 25 miljoner barn.

Men vi väntar på någonting annat. Vi väntar på ett tredje världskrig, ett kärnvapenhot,en naturkatastrof, en man på ett kors, en gubbe med mustasch. Något som vi kan känna igen mot det facit som för länge sedan har blivit inaktuellt. Något som kan uppröra oss.

Vi som har femåringar och treåringar och ettåringar som inte klarar sig på egen hand en enda eftermiddag. Vi som köper upp hela lagret med Tamiflu så fort vi hör talas om en epidemi som befinner sig på andra sidan jorden.

Vi är inte onda, vi gasar inte ihjäl någon, vi korsfäster ingen, och vi tycker att det räcker.

Att ställa sig vid sidan om. Och att inte göra någonting alls.

Lena Sundström