Tyskarna får alla att enas – mot dem
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-06-24
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Egentligen har vi tyskarna att tacka för allt. Och jag tänker inte på Gutenberg, Kant, Goethe, Hegel eller Mann. Inte på Bach, Beethoven eller Brahms. Inte på Mercedes eller BMW. Inte ens på Beckenbauer.
Det jag tänker på är deras kollektiva, enande kraft. Det kan gälla uppfattningen om vad som är en bra låt i melodifestivalen, snyggt herrmode, eller humor. Det kan gälla om det är gemytligt att äta grismage, eller naturligt att spela bastuba iförd kortbyxor med hängslen. Det kan gälla världskrig, eller striden om solstolarna runt charterpoolen.
Oavsett vad saken gäller har tyskarna en unik förmåga: de får alla vettiga människor att ena sig emot dem. På sätt och vis kan man säga att tyskarna håller samman världen. För världen måste ju samlas kring något och inget annat folk har en sådan förmåga att ge alla, utom tyskarna, en känsla av att höra ihop.
Har ni, till exempel, någonsin funderat på vad alla länder i EU har som minsta gemensamma nämnare? Att de inte litar på tyskar, förstås! Just det gäller förresten även tyskarna själva. De älskar EU, vad de än påstår, för tyskar är det europeiska folk som litar minst på tyskar. De vill helst att någon annan än de själva fattar besluten, för säkerhets skull.
För svenskar är det här lite genant. Tyskar gillar nämligen oss. De kör gärna runt på svenska vägar med sina husvagnar. De köper svenskt älgbajs på burk som souvenirer till faster Muzzi och farbror Fritz. De betalar överpriser för gamla torp, så de kan gå omkring i skogsgläntorna iförda sandaler, ölmage och ? ja, inget mer.
Det är något med nudism som lockar tyskar.
Vad det är som lockar dem till oss kan vi bara spekulera i. Kanske minns de ännu det vi försökt glömma: att vi brukade gilla dem också. Göra dem små tjänster för en så där femtio år sedan. Att svenskarnas andra språk med självklarhet var tyska, inte engelska. Att vi, på det stora hela, ansåg oss vara germaner. Precis som tyskarna.
Kanske, hemska tanke, ser de oss som vänner. Själsfränder, rent av.
Men i kväll är det slut med det. För även Sverige står numera enat i den enda övertygelse som kan samla hela världen: tyskar är förlorare. Losers. Verlierer. Har alltid varit, kommer alltid att vara. Så även i München, den 24 juni 2006, klockan 17:00.
Var punktlig. För det är alla medborgare i hockeyfrillans hemland. Till och med när de ska få stryk.