Katolska kyrkans utbyggnad slutade med katastrof

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Då och då blossar debatten upp kring moskébyggen i Sverige. Varje nytt projekt väcker starka känslor. Det har alltid varit strid kring religionsfriheten i vårt land, fast för hundrafemtio år sedan gällde debatten andra kyrkor än dem som tillhörde Svenska kyrkan.

Religionsfrihet är något ganska nytt i Sverige. Inte förrän år 1951 blev det helt fritt för en svensk att inte vara med i något samfund överhuvudtaget, innan dess var alla invånare tvungna att vara med i något samfund.

Ända fram till 1860 var bara Svenska kyrkan tillåtet samfund för de kristna. Från det året kunde man gå in i ett annat, av staten godkänt samfund. Det var då en del frireligiösa kyrkor kunde tillåtas men också den katolska kyrkan.

Efter mer än trehundra år av förföljelse och förtryck, vågade då den katolska kyrkan sträcka på sig igen i Stockholm. Pengar satsades på en större tillbyggnad av S:ta Eugenia-kapellet som då låg på Norra Smedjegatan på Norrmalm och till många protestantiska grannars förfäran och ilska ville katolikerna bygga ut sitt kapell och dessutom resa ett cirka 40 meter högt torn. Bakom kampen för religionsfrihet i Sverige och för den stora tillbyggnaden låg bland annat änkedrottningen Josefina, änka efter Oscar I.

Hon, som var barnbarn till Napoleons kejsarinna Joséphine, hade aldrig övergett sin katolska tro. Trots att det hade varit olagligt för alla andra i landet hade hon ett privat katolskt kapell på Stockholms slott.

Drottning Josefina hjälpte och beskyddade de få katolikerna som fanns i Stockholm. Vid flera tillfällen hade svenskar blivit landsförvisade för att de konverterat till katolicismen. Drottningen hade då vinkat av dem vid båten och hjälpt dem att etablera sig i Frankrike.

I dag för exakt 140 år sedan började tornet i det katolska nybygget bli klart, då återstod bara den sista biten som skulle byggas i trä och innehålla kyrkklockorna. Men en viss oro började sprida sig bland arbetarna i bygget. Tydliga sprickor syntes i två av de fyra stödjande pelarna. Två dagar senare hade sprickorna blivit större och syntes också i ett stödjande valv.

Efter lunchen den 23 maj 1866 hade ett tjugotal arbetare klättrat upp i byggnadsställningarna runt tornet då ett oroväckande muller hördes.

En pojke sändes upp för att varna arbetarna, men han hade inte hunnit långt då han kände att tornet sviktade, han vände och sprang ut så fort han kunde. Bakom honom brakade konstruktionen ihop med ett fruktansvärt dån och föll in mot den nybyggda kyrkan. Några sekunder senare låg allt i ruiner. Över tjugo arbetare krossades i bråten.

Människor skyndade till från alla håll. Snart hade även kungen, Karl XV, infunnit sig för att leda och fördela arbetet, så som alla kungar brukade infinna sig vid större eldsvådor och katastrofer i stan. Kungen var med om att gräva ut en man som hördes jämra sig i bråtet. Närvarande journalister noterade att den svettdrypande och grävande monarken hade utropat: ”Vad fan skulle de med ett torn för.”

Så småningom grävdes ett 30-tal arbetare fram ur spillrorna, 21 av dem var döda, de övriga vårdades på lasarettet men tre av dem avled senare.

Olyckan krävde sammanlagt 24 liv. Ett av offren grävdes fram efter 27 timmar, han levde då, men avled senare på sjukhuset. De som överlevde blev alla krymplingar för livet.

I allmänhetens ögon var det drottning Josefina, som fick bära skulden för det som hade hänt. Det var hon som ville ha kyrktornet och det var hon som hade lockat den tyske byggmästaren Johan Laschinger till Sverige. Det var han som hade ritat tornet och det var han som ledde arbetet. Det verkar som om han anade vartåt det barkade för när de första sprickorna syntes, försvann han mycket hastigt ur landet. Åtal väcktes mot honom, men han kunde inte spåras.

Det var den största olyckan i Stockholm sedan medeltiden. Änkedrottning Josefina kungjorde redan första dagen att hon skulle betala begravningarna för alla omkomna. En enda av de döda var katolik och fördes till den katolska begravningsplatsen, de andra var vanliga svenska arbetare inflyttade från landsorten. I ett brev till en god vän skrev Josefina att förödelsen var fruktansvärd ”men det materiella betyder ingenting i jämförelse med de olyckliga offren”.

Hon såg till att de döda lades i lackerade likkistor levererade av snickaren Wisnell och att de döda sveptes i ”ny hvit shirting och lades i hvar sin kista med kudde och svepduk, kantad med spetsar”.

Det var mången sann lutheran som nickade och mumlade att så går det, någon katolsk kyrka ska vi inte ha i Stockholm. Sedan många år ligger S:ta Eugenia kyrka i en modern fastighet vid Kungsträdgården och med invandringen till Sverige finns det i dag mer än hundra gånger fler katoliker i Stockholm än då Gustav Vasa inledde reformationen på 1500-talet.

Änkedrottning Josefina avled tio år efter katastrofen och begravdes då i den protestantiska Riddarholmskyrkan.

Herman Lindqvist