Häv förlamningen och tänd gnistan

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I dag handlar det inte om att vinna eller försvinna för Mona Sahlin. Men något åt det hållet.

1 maj-talet är möjligen det viktigaste hon hållit under sin långa karriär.

helskärm

För två år sedan valdes Mona Sahlin under stående ovationer till Socialdemokraternas första kvinnliga partiledare.

Nu skulle partiet storstädas. Framtiden var löftesrik.

I dag är läget radikalt annorlunda.

Enligt opinionsmätningarna är Socialdemokraterna i dag ännu mindre än i katastrofvalet 2006, partiets sämsta sedan demokratins genombrott på 1920-talet.

Förtroendet för partiledaren sviktar, både internt och externt. Socialdemokraterna uppfattas som orkeslöst, utan kompass.

När Sahlin i dag äntrar talarstolarna i Lund och Malmö är förväntningarna därför stora på att hon ska säga något som häver förlamningen. Att hon ska tända gnistan.

Men vad kan hon göra? På tre grundläggande områden måste Sahlin förändra. Annars blir hennes tid vid S-rodret betydligt kortare än företrädarnas.

Välj spår.

Allians eller inte. De rödgröna påstår att de vill regera ihop efter valet nästa år. Men de är ingen allians.

I veckan lyckades de inte ens ena sig om ett gemensamt alternativ till regeringens vårbudget.

Men de är inte heller tre separata partier. De ligger i ett svårbegripligt mellanläge, en slags intresseförening för partier som vill få makt.

Sahlin måste välja spår. Antingen är de rödgröna en allians. Eller också är de inte.

Räta på ryggen. Sahlin var en av politikens piggaste. Rappa repliker, uppnäst uppsyn. I dag går hon krum. Inte bara hennes parti utan även hon själv signalerar kraftlöshet.

Sahlin borde sträcka på sig och gå tillbaka till sin gamla, fräckare stil. I tv har man bara ett par sekunder på sig att fånga publiken.

Det kan Sahlin. Eller åtminstone kunde.

Välj bort. Den mängd pressmeddelanden som dunkas ut från

S-datorerna varje vecka går inte att räkna.

Men i Niagarafallet av förslag och uttalanden är det svårorienterat. Vad tycker Socialdemokraterna är viktigast?

Den ekonomiske talesmannen Thomas Östros har slagit in på en bana som Sahlin också borde välja. Att anklaga regeringen för att göra för lite mot krisen. Att kalla dem passiva på gränsen till handlingsförlamade.

Det är möjligen populistiskt.

Men det är åtminstone en linje. Som dessutom kan visa sig vara sann.