Österberg är bra – men inte klockren
Svensk politik befinner sig i frysen.
Så länge som Socialdemokraterna saknar ledning är den i viloläge, närmast vakuumtorkad.
Men är det verkligen Sven-Erik Österberg som ska skaka liv i den? Man undrar.
I en väl fungerande demokrati är det lika viktigt att ha en stark regering som en livskraftig opposition.
För närvarande har vi en ganska stark regering. Och en svag opposition.
Det beror inte bara på att den är splittrad och att många nyckelpersoner ska bytas ut. Framför allt beror det på att Socialdemokraterna, Sveriges ännu största parti, har rasat ihop.
Sammanbrottet var inte omedelbart, det var en fyrstegsraket.
1. De rödgröna, där Socialdemokraterna var det ledande partiet, förlorade valet den 19 september.
2. Det rödgröna samarbetet upphörde. Den 25 oktober presenterade de tre partierna i och för sig ett gemensamt alternativ till regeringens statsbudget.
Men redan dagen därpå meddelade Mona Sahlin att det rödgröna samarbetet tog en time out. I praktiken lades det ner helt.
3. Den 14 november avgick Mona Sahlin som S-ledare och inte bara Socialdemokraterna, utan oppositionen, stod utan ledare.
4. På Socialdemokraternas förtroenderåd den 4 december höll Mona Sahlin ett tal som var hennes politiska testamente. Där tog hon avstånd från mycket som de rödgröna skulle ha genomfört om de vunnit valet.
Efter det kan man säga att politiken tog jullov. Det fanns så att säga inte så mycket mer att diskutera. I alla fall inte efter en längre paus.
Nu är det nytt år. Men den politiska parentesen lär pågå ytterligare en tid.
Riksdagen sparkar visserligen i gång igen om tio dagar. Dagen därpå är det dags för vårens första, av totalt två, partiledardebatter.
Men det blir en avslagen tillställning. Vem ska Fredrik Reinfeldt gå till storms mot? Mona Sahlin kan i och för sig hoppa på honom, men vem bryr sig?
Politikens ”hot spot” just nu är Socialdemokraternas valberedning, ledd av förra socialministern Berit Andnor.
Sven-Erik Österberg, gruppledare i riksdagen, Anders Lago, kommunalråd i Södertälje, Thomas Bodström, ledig i USA, Stefan Löfven, ordförande i IF Metall – många nämns i spekulationerna men ingen känns klockren.
Om man ska tro mina kolleger på andra medier, och det ska man, är det trots allt trotjänaren Sven-Erik Österberg som ligger bäst till.
Han har en gedigen meritlista, närmast idealisk för en S-ledare. Bor inte i Stockholm, började som skogsarbetare, har varit ombudsman i Skogsarbetareförbundet, kommunalråd i Skinnskatteberg, har suttit i riksdagen i 17 år, bland annat som ordförande i finansutskottet, och har dessutom varit minister i två år.
Kan det bli bättre? Ja, det kan det. Sven-Erik Österberg är två år äldre än Mona Sahlin och kan inte betraktas som karismatisk. Däremot sköter han sitt jobb och lite till.
Österberg är alltså inte, såvitt man nu kan bedöma, svaret på socialdemokratins krav på förnyelse och föryngring. Han är inte heller svaret på oppositionens sökande efter en ledare som på allvar kan utmana Fredrik Reinfeldt.
Österberg kommer, med stor sannolikhet, inte att ruska om Sverige om han blir den nye S-ledaren. Men han kommer att göra ett gediget hantverk och ibland får man nöja sig med det.
Absolut senaste datum för valberedningen att presentera förslaget till ny S-ledare är den 25 mars då den extra partikongressen inleds. Men det kommer att komma innan dess, sannolikt i början av mars.