Sexig stjärt och bollkoll räcker inte för Morgan

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Om ni ska vara riktigt ärliga, ni tusen som svarade på Sifos frågor, har ni egentligen någon aning om vad Thomas Bodström sysslar med? Jag menar vid sidan av att ha en nätt liten rumpa, verka lite så där skälmskt trevlig och både vara fotbollskille och stjärnadvokat?

Jag frågar eftersom han vann folkets omröstning, eller åtminstone Sifomätning, om bästa minister här i Aftonbladet.

Det är inte det att jag säger att ni har fel. Man kan vara sexig, trevlig OCH kompetent. Allt på en gång. En del har tur. Men om justitieministern hade gjort samma saker som nu, fast i Morgan Johanssons skepnad, hade ni verkligen röstat på honom då?

Jag bara undrar.

Morgan Johansson - det är kanske bäst att tillägga eftersom nästan ingen, enligt samma Sifomätning, verkar känna till honom - är vår folkhälsominister.

Han fick inget vidare betyg.

Lena Mellin var på sitt skojfriska humör och antydde att det kan ha att göra med att Morgan inte lyckats förbjuda alkoholreklam.

Själv tror jag att det är misslyckanden av det slaget som är Morgans smala, kolesterolfria, nyckelhålsmärkta lycka.

Tänk er själva. Morgan Johanssons hela jobb går ut på att sabotera festen. Mestadels genom att förbjuda saker. Han gör vad han kan för att hälla ut vår sprit. Särskilt om den är billig. Tänder man en cigarett halar han upp bilder på cancerlungor ur dokumentportföljen.

Skulle man vilja skicka i väg en raket är han genast där och talar om miljön. Tungmetaller och oväsen. Och så trollar han fram nya bilder ur dokumentportföljen. På bortsprängda fingrar. Kliver man ut för att ta lite frisk luft kommer han springande med en cykelhjälm. Sträcker man sig över bordet för att ta en slev gräddsås får han den där menande blicken.

Ajabaja. Det är hans jobb.

Rökningen och raketerna har han lyckats rätt bra med. Snart är båda delarna förbjudna.

Spriten är det lite så där med. Skulle han lyckas med det också blir han snart lika älskad som råkost.

Misslyckandena håller honom flytande.

Själv tycker jag rätt synd om Morgan. Inte ens bollkoll och en sexig stjärt hjälper om man fått ett så hopplöst jobb.

En gång såg jag folkhälsoministern äta en syltmunk. En riktig sån där flottyrmunk med massor av socker på. Han såg lite rädd ut. Skyldig. Att han alls vågade berodde nog på att det var ett slutet sällskap. Ett departementsråd gav honom en servett att torka bort alla spår med.

Kanske önskar Morgan då och då att han vore justitieminister. Något glassigare, där det räckte med att le för att bli poppis. Där man inte behövde misslyckas för att överleva. Ett jobb som öppet kunde kombineras med flottyrmunkar.

Det kan inte vara kul. Tänk på det nästa gång Sifo ringer.

Johan Hakelius