Min anonyma hög med papper fick ett ansikte
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-04-06
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Högar av papper. Ni vet hur tröstlösa sådana kan vara. Tjogvis med kvitton, ett dussin brev från något tjänstepensionsföretag och instruktionsböcker till elektriska apparater som gått i återvinningen redan förrförra julen.
Osorterat. Jäsande. Oformligt. Vad ska vi göra med alla dessa papper?
Några av er, ni som hade pennskrin i plugget, säger nu så här: Pärmar. Pärmar, säger ni och himlar med ögonen. Ska det vara så svårt att hålla ordning på lite papper? Ja, det ska det.
Pärmar fungerar inte. Pärmar är sten på börda och lök på laxen. Vi har alla köpt pärmar. Vandrat ned till närmaste Åhléns, med vårstädningspsykosen malande i skallen. Vi har kontrollerat vilken färg på pärmryggen som gäller i år. Vi har valt ut tre pärmar i snitsig färg, tagit några steg mot kassan, vänt om och tagit en fjärde. För säkerhets skull. Betalat och travat hem.
En vecka senare är det inte bara papper överallt. Det är pärmar överallt. De ligger där, i den allmänna röran. Ibland fortfarande i sina plastkassar. Ibland utslitna ur plastkassarna. Kanske till och med uppslagna. Men de är tomma.
Högarna låter sig inte sorteras. Så nu har vi papper OCH plastkassar OCH ännu fler kvitton OCH en pluton pärmar som ligger och skräpar.
Det värsta med alla dessa papper är att vi inte begriper vad de vill oss. De är opersonliga. Vi känner dem inte. De är ockupanter som vägrar att dra åt helvete. De bara ligger där och stirrar på oss. Som om vi borde göra något. Köpa pärmar, till exempel.
Det hela är olidligt.
Det var därför det kändes skönt att ringa fel i går. Jag skulle till resebyrån. Ingen svarade. Jag lämnade ett förvirrat meddelande till någon som hette Lena. Två timmar senare ringde Lena tillbaka. Hon påpekade att hon inte jobbar på någon resebyrå. Hon jobbar på bankgirocentralen.
Det är inte alla människor som är lika vänliga som Lena. De flesta skulle ha struntat i att ringa tillbaka. Folk med en bakfull orangutangs förmåga att hantera en knapptelefon får stå sitt kast. Men sådan är inte Lena.
Det fick mig att tänka. Bankgirocentralen är en av världens alla producenter av oinbjudna, främmande skräphögar i våra hem. Men - här är gårdagens stora insikt - bakom varje främmande liten papperslapp finns en människa. I de flesta fall sannolikt en kvinna. I många fall säkert med goda avsikter och ett oändligt tålamod.
Så nu, när jag ser mina opersonliga pappershögar, tänker jag på Lena. En riktig människa. Och plötsligt känns det bättre.