Blir du kränkt nu lille vän?
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2005-08-19
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Blir du lönsam lille vän, undrade Peter Tillberg i sin klassiska 70-talsmålning. Blev vi? Sådär. Vi blev mest deprimerade. Sjukskrivna. Och allra mest blev vi kränkta.
När jag var liten visste min syster precis vad hon skulle säga för att göra mig vansinnig. I mina mörkaste stunder önskade jag livet ur henne. Det är tur att barn är svaga, annars hade de mördat dagarna i ända. Men sedan blir man vuxen och tar ansvar för sitt liv och sina känslor. Att låta sig kränkas är att slippa ansvar. En accepterad form av smitning. JämO, DO, HomO, ett nät av myndigheter håller reda på kränkningarna.
"Han stämmer Gynning för ärekränkning" läste jag nyligen på nöjessidan. En dokusåpastjärna slog en annan, och när det skapade rubriker blev den som slog kränkt och krävde upprättelse. Helst ekonomisk.
Man har ansvar för alla sina känslor. Vi reagerar på vad andra gör och säger, men reaktionen är valfri. Vi är inte barn, vi väljer. Jag såg en artikel om en tjej som ångrade att hon medverkat i en porrfilm för tio år sedan. Vid 23 års ålder hade hon inte varit "stabil nog att fatta ett sådant livsavgörande beslut". I tio år hade hon nu ältat sitt snedsteg. Åtta av dem hade hon varit sjukskriven och gått i terapi. Men stopp där. För mina skattepengar?
Varför ska jag betala när någon väljer att känna sig kränkt? Alla kämpar, men alla lägger inte över betalningsansvaret på andra. Och hennes terapi ger jag ingenting för. Att låta någon fila på samma sak i ett decennium borde få terapeuten prickad.
Tänk om porrångertjejen i stället hade fattat det livsavgörande beslutet att skaffa barn och sedan ångrat sig. Skulle hon kunna sjukskriva sig för det också? Gå till terapeuten och säga att hon varje dag såg på sitt barn med vämjelse. Eller om hon valt att belåna sin lägenhet och inte räknat med stigande ränta. Eller spelat bort sitt arv på nätpoker. Skulle hon kunna kräva ångerrätt och betänketid? Knappast. Livet har ingen ångervecka.
Kan vuxna inte uppträda myndigt kanske de borde omyndigförklaras.
Är man inkapabel att hantera livet skulle man kunna vända sig till OmO, OmyndighetsOmbudsmannen, och be att få dispens. Ett papper på att man inte kan fatta viktiga beslut. Risken är väl att väldigt många skulle ansöka, och dessutom vilja bli försörjda. Som snål skattebetalare undrar jag om det är befogat att kränkta slipper ansvar.
Roks-Irene är bara Irene numera. Efter att hennes anställning tog slut är hon sjukskriven. Evin Rubars dokumentär om radikalfeministerna var så kränkande att Irene måste få vara lite sjuk och slicka sina sår. Om hon missköter sitt jobb och sin ställning så att hon får gå, ska jag då vara med och betala hennes sjukskrivning? Kan hon inte ta ett vanligt jobb? Men det kanske också är kränkande. Högutbildade vill inte jobba inom industri eller vård, det är en kränkning att vara överkvalificerad. Men att sjukskriva sig går tydligen bra.
För ett par månader sedan blev en man ihjälsparkad för att han sa åt ett par grabbar att sluta pissa i en port. De blev kränkta, och ansåg att det rättfärdigade deras brott. Är vi verkligen så känsliga idag? Våra egon har spårat ur. Kanske känner vi oss så betydelselösa att ingenting längre spelar någon roll.
Vi borde fråga oss om vi verkligen kränks, och i så fall varför. Jag menar vardagskränkningarna, inte brottsoffer som verkligen kommit till skada. Varför gav någon mig långfingret i trafiken, varför bedrog min man mig, varför fick jag sparken? Kanske körde jag som en kratta, var en usel älskarinna eller misskötte jobbet.
När vi lägger all skuld utanför oss själva mister vi kontrollen över den. Bättre att svälja förtreten. Låta oss kränkas ibland men inse att det inte är hela världen. Inte gråta eller ta till våld. Inte stämma. Sluta sjukskriva oss för minsta lilla. Nästa gång någon ger dig fingret, le. Livet är för kort för vrede.
Kränkning är som voodoo. Fungerar bara om man låter det fungera. Vi bör inse det fina i att kunna låta saker passera. Och till våldsamma dokustjärnor vill jag bara understryka att om man ska kunna stämma för ärekränkning måste man först ha en ära att kränka.