Då: glamour Nu: analklåda

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

När man sett tv-reklamen för medlet mot analklåda för femte gången är det lätt att börja fundera. Men låt oss ta det från början.

Reklam brukade vara glamouröst. Att jobba med, alltså. Det var öppna små sportbilar, självsäkra leenden, Sven-Bertil-scarfar runt halsen och världen för ens fötter. Reklamare var för grabbar vad flygvärdinna var för tjejer. Vägen ut. Adieu, tristesse. Fuck you, Åmål.

Så kanske det inte var, alldeles på riktigt, men alla trodde att det var så. Inklusive reklamarna själva. Och om de någon gång skulle tvivla på glamourhalten i sina liv, där de stod i sin fisiga etta och tittade ut på den parkerade pv:n medan de värmde på färdigpölsan, var det bara att räta upp saken på jobbet. För reklamens språk var alltid, säger ALLTID, glamouröst.

Vi talar om en tid när man varken kunde suga lungcancer eller halsa mellanöl ur burk, utan att det blev motljus en perfekt sommarkväll i den platonska idéskärgård dit finnar och lönnfetma inte når. Om man så led av hemorrojder fanns det ett sätt som nio av tio filmstjärnor använde för att bli av med dem.

Vad blev det av det där?

Numera är svensk reklam kul. Det har man ju hört några gånger. Svenska reklamare är skojigast i klassen. De uppfinner Teliafarsor, Iprenmän och Icastigar. De bläddrar i statistkatalogerna tills de hittar gnällbältesgubbar som inte kan skilja ketchup från ketchup.

De skickar ut panschisar att spela minigolf i tenniströjor som det står ANAL-KLÅDA! på.

Jodå, det är kul. Visst. "Nu får ni skynda er. Jag är en nyckelresurs på företaget." Lika bra varje gång. Men vad har hänt med det här yrket?

Alla vi som försökt vara klassens clown vet ju varför vi gjorde det. Vi kunde inte spela fotboll. Vi ville ha uppmärksamhet, men av det där slaget som gjorde att vi slapp synas. Vi var rädda att någon, på riktigt, skulle ta en titt på oss och fråga: Vad är det där för grabb, egentligen? Vi oroade oss för att någon skulle ta oss på allvar.

Vi var inte glamourösa. Vi hade spolformad profil i motljus.

När, undrar jag, släppte de in oss i reklambranschen? Och varför? Vad är det som ska döljas bakom skratten den här gången? Och vad hände med de glamourösa grabbarna? I vilket okänt, analklådefritt paradis rattar de sportbil numera?

Jag ger mig fan på att det är en komplott.