Semestermiffot hasar sina grillkilon
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-07-13
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag står på en halvtom parkering i någon tröstlös baracksamling till förort snedstreck köphelvete och solen bara skiner. André Franke grötar fram nya plattyska högtryck i radion och snart kommer jag att uppmärksammas på faran för skogsbrand i östra Svealand.
Låt skiten brinna, tänker jag. Burn, baby, burn.
Ett svenskt semestermiffo hasar sina grillkilon över parkeringen, med saven kletande längs ryggen. Dammet virvlar efter hans plastsandaler. Hans näsa ser ut som om han gnidit den mot en torsk med allvarligt fjällavfall.
Och jag inser att jag är där. Dit varje svensk kommer förr eller senare när värmeböljan är över oss.
Det räcker nu.
Värmebölja, förresten. Vilket skitord. Bölja är vatten, bölja är svalka, bölja är frisk, ren fräschör.
Men vad ska man göra? Man kan stycka dalahästar. Man kan rita mustascher på officiella hovbilder av Silvia. Man kan sy kalsonger av svenska fanan. Ingen bryr sig. Men säg att du fått nog av värmen"
En nationell plikt. Det är vad det är. Vi sitter här på vår lilla tajga och fryser röven av oss nio, tio månader om året. Det enda skälet att svenskan inte har 100 ord för snöslask är att vi är för deprimerade för att tala om saken. Så, plötsligt och helt oväntat, kommer värmen.
Och allt sätter igång. Kläder åker av, främlingar ler mot en som om de just blivit utsläppta från psyk, varenda trottoarstump fylls med plaststolar i imiterad rotting. Nu är det sommar och det är varmt och nu ska vi hinna med att njuta och solbrännan ska på plats och vi ska vara så där härligt kontinentala och osvenskt spontana och"
Ja, den kollektiva solhysterin griper nationen och inte ens att Östersjön ser ut som en gödselbrunn ska minsann få lägga lock på det reglementsenliga endorfinsprutet. Här jävlar ska det somras!
Och så går det någon vecka. Två. 30 grader igen och de livsnjutande sommarblickarna blir allt mer desperata. Käkar börjar tugga i friläge för att behålla det rätta sommarleendet. Men Gud nåde den Quisling som säger: Nog! En svensk lider i överhettad tysthet.
I kassan, på väg ut mot parkeringen igen, två bordsfläktar i famnen, kvittrar kassörskan mot mig.
"Vilket sommarväder!"
"Javisst", storskiner jag tillbaka, "fantastiskt! Äntligen!"
Subba.