Dra åt helvete låtsasvänner!
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2006-03-17
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Härmed vill jag högtidligt be alla mina låtsasvänner att dra åt helvete. Försvinn! Sluta ringa mig. Hitta någon annan att leka med, någon som har för vana att smeka med ena handen och slå med den andra. Jag började veckan med att bokstavligen pissa på er genom att tappa mobiltelefonen i toaletten och därigenom radera alla nummer utom de fyra sista, och viktigaste.
Må tänderna ruttna i munnen på dem som kallat sig mina vänner utan att mena det eller visa det när det krävts. Eller de som blixtsnabbt talat illa om mig så fort jag lämnat rummet. Under en tid fick jag på nära håll bekanta mig med baktalarvänskapen i sin mest utstuderade form. På Alexander Bards numera beryktade elit-lista kallades alla för "vänner", eller "familjemedlemmar." Men så fort någon vände ryggen åt listan fälldes klorna ut, och man kastade sig över honom eller henne och slet denne i cyberstycken. Elitisterna älskade och hatade med samma lust.
Jag är utled på alla halvhjärtade relationer. Känner alldeles för många människor som tjatar om att ses och är översvallande men som drar så fort vänskapen sätts på prov. Som till och med säger att de älskar mig, med eftertryck som om de verkligen menar det, men som håller sig på behörigt avstånd när jag ber om hjälp. Dags att göra rent hus. Många år var jag inte så nogräknad, jag kallade folk för vänner när de egentligen bara var ytliga bekanta. Och när jag offrade min tid och min själ för att hjälpa dem hände det att jag ändå fick stå ensam när jag sedan bad om något i gengäld. Det kändes lika snopet varje gång, och ett hårt sätt att upptäcka att jag tagit fel på vänskap och något helt annat. Nu är det dags för vårstädning.
"To protect you and defend you whether you are right or wrong", sjöng Johnny Cash och hans June i Bob Dylans gamla slagdänga.
Just så ska en vän vara. Skydda och försvara vare sig man har rätt eller fel. Det gäller åt båda hållen. Vid 32 års ålder börjar jag sakta inse att vänskap är en innerlighet som gränsar till kärlek - till och med är kärlek. En vän är trofast, ger sitt liv om det skulle behövas. Hur många vänner har jag som skulle offra livet för mig, och vice versa?
I en krönika skrev elitist- och kolumnistkollegan Johanne Hildebrandt: "Ska jag lämna rummet så fort någon skvallrar eller är dum? Då lär livet bli ensamt." Denna rädsla för ensamhet. Vad är det för människa som offrar allt för att få vara med, för att inte stå ensam när mobben går i gång? Äger man minsta uns värdighet är det kanske bättre att man går. Livet kanske blir ensamt, men vad är ensamheten mot att vara en hycklerska i en flock likasinnade? Eller som man säger: "Bättre ensam än i dåligt sällskap." Och var är man som mest ensam - om inte i ett dåligt sällskap.
Hundra personer på en mejlinglista är en sak. Men hur är det med resterande nio miljoner? Eller sex miljarder? Hildebrandt talar för sig själv men också för många andra.
Det är som om man tror att ens värde sjunker för att man inte har många vänner att briljera med, när värdet i själva verket stiger den dagen man gör sig av med de falska vännerna. Eller slutar att vara falsk själv. Den desperata sällskapstörsten stjäl bara värdefull tid som skulle kunna läggas på riktigt goda vänner.
Scenariot är inte ovanligt, majoriteten av mänskligheten tycks fungera så. Man umgås med någon som man knappt gillar i brist på bättre. Jag har själv följt mönstret, haft samma skeva syn på vänskap alltför länge. Att kalla någon för vän för att sedan baktala, eller inte stå upp för densamme, kan aldrig ursäktas. Saknar man mod att invända mot någon öga mot öga ska man inte umgås.
Cicero lär ha sagt: "Att beröva livet vänskapen är som att beröva jorden solen." Att då välja att umgås med folk som man inte ens gillar är som att befinna sig tillsammans med Hildebrandts dumma skvallrande skara i en evig solförmörkelse. Det låter inte så muntert.