Moderna grabbar skippar bilringarna

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag tittar på mina däck och känner mig stolt.

Det är den där tiden på året när man ser bilar med vinterdäck inkilade i baksätet. När patriarker går till järnhandeln och köper fälgkors, hylssatser och rostlösare i sprejflaskor. När de får ägna en helg åt att stuva om garage, källare eller vindsförråd för att få ut sommardäcken och in vinterdäcken. De blir smutsiga, svettiga och sådär smal­läppat målmedvetna som patriarker blir när de, äntligen, får göra något riktigt manligt.

Det är viktiga dagar, det här.

Då och då kommer det förbi en fru och ger ett råd, maskerat som fråga. Borde du inte lyfta ut den där lådan först? Blir det inte enklare om du låter rostlösaren verka ett tag? Det är oftast ganska goda råd, men det spelar ingen roll. Landets patriarker vet vad situationen kräver. Och situationen kräver ett återhållet flin och ett lätt himlande med ögonen. Inget överdrivet, bögigt himlande, utan ett stramt, karlakarligt himlande. Raka, starka handleder, inget fjollfladder.

”Lil-la gum-man”, vågar väl ingen riktigt säga längre, men det är vad det där signalspelet betyder. Först när fruarna vänt ryggen till gör landets patriarker precis som deras fruar sagt. Sådär i förbifarten och nonchigt­, som om de hade planerat att göra på just det sättet hela tiden.

Skälet till att jag är stolt är att jag har året runt-däck. Jag slipper allt det där. Och ju mer jag tänker på saken, desto mer övertygad blir jag: Vi som kör på samma däck året runt har inte bara ett bekvämare liv. Vi borde få medalj också. Något slags hedersomnämnande.

För det är mycket snack om ”en ny mansroll” nu. Inte så nytt, egentligen. Samma gamla sak som alltid: det ska gråtas lite mer. Det ska diskas, städas, tvättas och blöjbytas mer. Det ska problematiseras, skämmas och bes om ursäkt för historiska och kollektiva oförrätter. Det ska idisslas godkända ideologis­ka begrepp.

Mest bludder, med andra ord.

Vi som verkligen gjort något åt saken lägger ingen märke till. Men runt om i landet finns vi. En växande mansrörelse som redan har brutit med den mest patriarkala av alla ritualer. Vi har förkastat alla hylssatser. Vi går i bräschen för den nya mansrollen. Vi är moderna grabbar med året runt-däck.

Kunde vi inte åtminstone få en killkram av Claes Borgström?

Johan Hakelius