Jag såg bara hans armhålor
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-04-14
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
I går debatterade folkpartiets Erik Ullenhag mot sverigedemokraternas Jimmy Åkesson.
Ett par nya strumpor. Direkt ur lådan, tvättade och prydligt hopvikta. Ser helt OK ut på, men så sätter du ner den stolta, nystrumpade foten på golvet och då känner du det.
Hål.
Känslan är inte obehaglig. En liten temperaturskillnad, en aning klibbigt, jämfört med resten av fotsulan, som är sedligt täckt av tyg. Men det är ett hål.
Vad är din första tanke? Svara snabbt.
Det är svårt att göra statistiska undersökningar på sådant här, men jag är rätt säker på att jag inte är ensam. Min första, spontana tanke är: kommer jag undan med det? Kan jag gömma min håliga hemlighet i en sko resten av dagen? Kan jag smila mig fram bland alla talangfulla, intelligenta, snygga varelser, utan att de anar att jag är en sådan där?
En kille med hål på strumpan.
För några år sedan var jag på besök på ett förlag för att sälja in en artikel. På vägen ut passerade jag ett kontor och där satt en bekant. Jag slog mig ned i besöksstolen framför hans skrivbord för ett hejsan svejsan, hur lever livet. Någonstans mitt i det sträckte han på armarna, lade händerna bakom huvudet och lutade sig tillbaka.
Killen var 30+, såg ordentlig ut, ingen besvärande kroppsodör, klippta naglar utan sorgkanter, nytvättad skjorta med långa ärmar. Men när han lade händerna bakom huvudet såg jag hans armhålor. Jag menar det bokstavligen.
Tyget i skjortan var helt bortfrätt precis i armhålorna, undantaget den dubbla sömmen som gick från manschett till bröst.
Två små frejdiga buskage tittade ut, gnistrande av dagg.
Jag minns inte så mycket mer av det där samtalet. Men det intressanta är det här: testa själv att lägga händerna bakom huvudet. Man måste ha ett tunnelseende som skär igenom Hallandsåsen för att inte upptäcka sina egna, frilagda armhålor i just den positionen. Och killen hade uppenbarligen strukit sin svettfrätta skjorta noggrant.
Men den här killen rörde inte en min. Fällde inte hastigt ned armarna med ett förläget mumlande. Gjorde inte ens en paus.
Det jag skulle vilja göra när jag känner det där hålet i strumpan är att anlägga ett fräckt leende, snöra på mig skorna och leva farligt med min trasiga hemlighet. Men det slutar alltid på samma sätt. Strumpan åker av och i sopen.
Och jag kan inte låta bli att beundra modet hos den här killen med skjortan.