Vi kanske förtjänar att bli bombade?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-07-11
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det tog bara en dag för börsen att hämta sig efter bomberna i London. Och påbudet liksom hänger i luften: om detta må vi moralisera. Om detta må vi spinna långa resonemang om Marknadens cynism. Här finns något att humma åt i radikala vänners lag. Här finns stoff för kulturartiklar. Här finns stommen för ett temanummer i något kolorerat politikmagasin med Maria-Pia på omslaget.
Någonstans under allt det där ligger det outtalade: Är det inte rent av så att vi feta, rika, vita västerlänningar förtjänar att bombas? Vi som är ett så cyniskt och girigt samhälle?
Det är med andra ord som det brukar när det händer sådana här saker. Men jag vill att ni tänker er det här: en gråtande börsmäklare. Han jobbar i city i London. Han hade en fru eller en flickvän eller ett barn eller en polare.
Någon av de där åkte tunnelbana i torsdags morse. Eller buss. Och så small det. Börsmäklaren gråter därför att det han hade inte finns längre. Eller så finns det, men minus ett öga, eller ett ben, eller i koma.
Börsmäklaren har tusentals kollegor. I torsdags var de också illamående av oro innan de fick tag på sina nära. De sitter fortfarande och räknar minuterna mellan döden och sig själva.
Om jag hade tagit tåget lite senare" Om jag inte hade hoppat av bussen just där"
Jag vill att ni tänker er det här, därför att de där börsmäklarna säkert finns. Och därför att det alltid pratas en massa skit när sådana här saker händer.
För så här är det: det slående inte är hur "sårbara" öppna samhällen är, utan hur starka och robusta de är. Till och med när fyra bomber sprängs i London tuffar öppna samhällen på, ungefär som vanligt. Folk går till jobbet, det blir inte statskupp, börsen kraschar inte.
Det beror inte på att Marknaden, börsmäklare, eller andra rika, feta, vita västerlänningar, är cyniska. Det beror på att det öppna samhället är det minst sårbara av alla. Det rasar inte, även om människor är rädda, sörjer och gråter. Vi kan tvärtom tillåta oss allt det där, just därför att samhället inte klappar ihop, även om vi själva klappar ihop då och då. Det är en styrka, inte en moralisk svaghet.
Det där begriper inte terrorister. Gud hjälpe oss om vi själva glömmer det.