Samvetssäljarna står aldrig i vägen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-07-19
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det har varit en del snack om sexualiseringen av det offentliga rummet.
Själv tycker jag att det är mer intressant med samvetifieringen av det offentliga rummet.?
Vet inte hur det är där ni bor, men i mina hemtrakter kastar sig inte folk över mig med erbjudanden om ormgropar så snart ytterdörren klonkat igen bakom ryggen. Däremot har det blivit fullt av samvetssäljare.
Säg att man behöver en liter mjölk. Man kommer kanske tjugofem meter, i bästa fall femtio, innan en prydlig ungdom med pärm slinker fram. Väl tandtrådade, porslinsvita gaddar. Ögon någonstans i gränslandet mellan dammsugarförsäljare och hundvalp. Redan då vet man att det är kört.
Inte så att man får slå sig förbi. Tvärtom. För de här killarna och tjejerna är välutbildade. De står aldrig riktigt i vägen. Är aldrig riktigt efterhängsna. Har alltid ett vänligt ord att kasta efter varje surmulen käkbitare som skrittar förbi och försöker låta bli att titta upp. För de vet att deras produkt redan har kopplat helnelson på grinollarna.
Ibland är det Rädda barnen. Ibland Amnesty. Ibland är det Naturskyddsföreningen, ibland Greenpeace.
Ibland allihop. Oavsett vilket har samvetssäljarna all världens elände på sin sida, från ozonhål till mobbning.
Och som de vet att mjölka det.
Det finns aldrig ens en antydan till tungsinne i deras röster eller miner.
Allt är glatt, trevligt och käckt. Det finns fakta och argument i de där pärmarna som kunde få Stefan och Krister att dra upp brallorna och stoppa huvudena i gasspisen. Men pärmhållarna själva är alltid lika positiva. Som fortbildade liemän efter en grundlig charmkurs.
Det är sann professionalism. Och tro mig, den har inte uppstått av sig själv. Någon har tränat de här killarna och tjejerna. Någon har förklarat för dem att det negativa talar för sig självt. Deras uppgift är inte att mässa om domedagen, utan att erbjuda en väg ur den. Ett framåt, hoppfullt, leende alternativ. Ett erbjudande ingen kan avvisa.
Och man riktigt känner hur det funkar. Man kan stolpa förbi dem i dubbel marschfart. Muttra över flåsiga säljare och avlatshandel. Påminna sig om alla åsikter man inte delar med dem. Men när man kommer hem med den där mjölken känner man sig likt förbannat som en hopplös grinolle.
Jävla proffs-idealister.