Vi vill ha rätten att bli upprörda

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag sitter och ser en film som handlar om den amerikanska oljeindustrins intressen i Mellanöstern. Sedan tar jag bilen hem. För det är enkelt. Och bilen är bekväm. Och när jag kommer hem sparkar jag av mig skorna och kryper upp i soffan och ser det där gamla Vita huset-avsnittet, "Isaac and Ishmael", som specialskrevs efter den 11 september och som manade till någon slags amerikansk besinning mitt i allt känslokaos. Och det är stort. Och mitt liv är enkelt. En helkväll med popcorn och lite politisk underhållning som ändå är tillräckligt svår för att man nästan skall känna att man har gjort något.

Tagit ställning. Trots att man bara har suttit i en djup fåtölj och käkat popcorn och sörplat Coca-cola.

Men det är som det är. Det är det man säger till sig själv. Det är som det är, och det är som med de där kedjebrevsprylarna som ramlar in i ens mailbox med jämna mellanrum. Ni vet, skriv under protestlistan och vidarebefordra till så många du kan. Ett knapptryck, och ett send, och man har gjort en insats för världsfred och globala rättvisor och apatiska flyktingbarn eller aids. Sedan kan man gå och göra något annat. Bre sig en macka och kolla på Lost och hälla upp ett varmt bad. Lägga sig senare på kvällen med ett hyfsat rent samvete för att man tycker att man har någorlunda koll på läget. Vilket man kanske har. Eller så har man det inte. Och frågan är förstås hur man skall veta.

Ta till exempel hela det här snacket om att dagens soppiga flyktingpolitik egentligen bara är något som är till för vår skull. För att vi egentligen inte vet vad vi vill. Att fler flyktingar i Sverige innebär fler sympatisörer till främlingsfientliga partier. Och så offrar sig politikerna för oss och skyddar oss från oss själva så att vi sedan kan stå och protestera utanför riksdagen med ett plakat. Det är det som är deras försvar. Och det är den typen av grejer som krånglar till det.

Alla dessa människor som bevakar våra intressen, alldeles oavsett om det är intressen som vi vill kännas vid eller inte. För hur skall man då kunna veta? Och tänk om de faktiskt har rätt. Tänk om vi bara är ett gäng Meadow-typer i Sopranos. Bortskämda brats som har vant oss vid en livsstil som vi inte kan tänka oss att vara utan, samtidigt som vi vill ha rätten att förakta människorna som gör smutsjobbet som gör hela livsstilen möjlig.

För så är det ju. Det är inte bara regeringen. Det är hela den här gatekeeper-prylen överhuvudtaget. Vakter som säger att de inte släpper in invandrare på krogarna för att svennar inte gillar blattekrogar. Och sedan står svennarna utanför krogarna och skäller på vakterna med invandrarutseende för att de är rasister. Ryanairs resenärer som vill flyga till vrakpriser, samtidigt som de vill ha rätten att bli upprörda över flygvärdinnor som däckar av utmattning. Billiga leksaker och billiga microvågsugnar och pressade priser, och sedan unison upprördhet över företagens vidriga människosyn och omänskliga arbetsförhållanden i Kina.

Hur mycket ansvar har vi egentligen? För det är ju ändå en fråga som man kanske någonstans borde ställa sig.

Vi, människor med varma hus och varma bilar och mat och kläder och billiga utlandssemestrar till varma länder. "An easy way of living", samtidigt som vi vill ha rätten att uppröras över Bush, Barbro Holmberg eller giriga företag.

Man skulle kunna se det som att det är vårt fel. Ett hycklande och en dubbelmoral som i så fall skulle ge makthavarna rätt. Eller så skulle man förstås kunna se det som att det är en sak att önska sig saker, och en helt annan sak att vara den som klarar av att utföra det som krävs.

Att det kanske ändå är det som är det farligaste av allt. Människor som tror sig ha något slags mandat för att utföra uppdrag i någon annans namn. Alldeles oavsett om det handlar om religiösa fundamentalister som kör en envägs kommunikation med Gud, eller om det handlar om politiker som kör en envägs kommunikation med folket.

You want the truth? You can"t handle the truth!

Och hur skall de någonsin få veta?

Lena Sundström