Barheten förenar inte, den splittrar
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-07-05
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Stranden i Grekland, 37 grader varmt, och förbi går en biff med en trave plankor under var arm. Tvåtum-fyrtum, eller vad det nu heter när de är riktigt stora och tunga.
Ja, det är förstås inte bokstavligen sant, men det SER UT som om han kånkade kärnvirke. Hela han är liksom spänd och målmedveten. Musklerna spelar under lacksvettig bronsbränna. Käkarna manligt slutna; inget fjollfladder med hakan här, inte. Stegen bestämda.
Detta är en man på väg mot en uppgift. Något tungt och viktigt, som att köra grävskopa, skjuta en buffel, bryta uran eller bygga en carport.
Och det är ju lite udda, för det här är ändå en strand. Man kan sola, man kan bada, man kan ja, sola och bada. Möjligen kan man vara på väg att köpa en tvåliters flaska vatten och en glass med chokladströssel. Inte riktigt Hemingwaymaterial. Och ändå. Han är inte ensam. Pumpade strandkillar ser alltid ut som om de vore på väg mot en uppgift.
Det är den sortens insikter som gör badstränder deprimerande. Man behöver inte vara troende nudist för att gilla den där tanken på att människosläktet blir ett när kläderna åker av. Att alla grupper och skiljelinjer försvinner. Att även vi som är textilbadare kan lägga av maskerna när inget skyler, utom badbrallorna.
Men det är precis tvärtom. Stranden är det typigaste av ställen.
Sportspännisar, tuttprinsessor, solhattsmorsor, inrökta husvagnsägare, semesterraggare. På stranden ser man direkt vilka som är vilka. Och alla är någon typ. Det är som om skillnaderna blir tydligare när bara kroppsspråket, celluliterna, solglasögonen och rygghåren får tala.
Så man ligger där och inser att stranden inte alls handlar om köttets lust, alla kroppsdelar till trots, utan om själens obotliga ensamhet. Man befinner sig i en existentiell centrifug. Barheten förenar inte, den splittrar.
Plankkillen marscherar vidare med energiska sandsprättarsteg mot sitt uppdrag. Passerar typerna Tjock Tysk med Mustasch, Parasollmorsa med Butter Tonårsbrud och Korpidrottande Tjänstemannapappa. Hade de varit påklädda hade de kanske nickat och sagt hej. Men på stranden är det uppenbart att de är skilda livsformer, utan diplomatiska förbindelser.
Det är sådant här som gör att man förstår poängen med FN.