Ge Göran Persson en staty på Sergels torg
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-10-20
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Så var det dags att tänka på refrängen. Ni har säkert märkt det. Till och med Expressen upptäckte det i förra veckan: Göran Persson är uttråkad.
Det var partiledardebatt och statsministern gömde sig bakom ett papper. Så där som man gör med tidningen om man sitter på tåget och det dyker upp en sektmedlem som vill sälja andlig litteratur.
Leijonborg talade. Det gör det hela begripligare, men ändå. När vänsterpartisten Ingrid Burman pratade sjönk Persson ihop i bänken. Huvudet i handen. Ögonen långt borta. Såg ut som om han hade ont i magen. Och Alf Svensson fick mest se statsministerns rygg.
Stackars Persson. Uttråkad och lite avundsjuk. På Bo Lundgren, som frustande glad deltog i sin sista partiledardebatt. Lyckans ost.
Jag hör er. Vilka kan säga att de har arbeten som alltid är roliga, förutom Prozac-knaprare? Visst. Men ha lite empati.
Att vara statsminister är som att ständigt jobba med en sadistisk chef över axeln. En chef som alltid talar om för en att man gör fel. Att man är ful och dum och lat.
Ja, chefen är förstås vi. Väljarna.
Statsministrar brukar kunna hantera sånt där. Låtsas som ingenting. Le. Men Persson klarar inte det. Folk har fått för sig att karln är en buffel, bara för att han är elak ibland. Men alla som vill kan se att han är en mjukis.
En kille med känslorna på ytan. En öppen bok. Som i partiledardebatten.
Dessutom verkar han ha det jobbigt hemma. Häromdagen berättade sambon Anitra Steen att hon retade sig på att Persson jämt zappade mellan tv-kanalerna.
Och ni vet vad kampen om fjärrkontrollen betyder. Inte ens hemma är statsministern chef.
I går blev det ännu värre. Cecilia Hagen intervjuade Anitra Steen. "Ni är så lika utseendemässigt, du och Göran", sa Hagen. "Jag vill ju tycka att jag är lite slankare", svarade Steen. Hon passade också på att säga: "Han påstår att han friat. Jag har inte svarat ännu."
Nog är det lite synd om Göran ändå. Det minsta han behöver är ett nytt jobb.
Det är bara det att han inte kan sluta. Det är ju så med statsmän. De kan inte sluta, förrän de är säkra på att leva för evigt. De behöver ett monument över sig. Tanken var väl att EMU-valet skulle fixa det där åt Göran. Men ni vet hur det gick. Och nu sitter han fast.
Det vore elakt av oss att inte hjälpa till. Nog borde vi kunna kosta på oss något litet monument. Själv är jag svag för ryttarstatyer. Den kunde placeras på Sergels torg, i stället för den där fula pinnen. En go, rund Brons-Persson på en ardenner. Han kunde peka mot Bryssel med en budgetproposition. I den andra handen kunde han hålla fjärrkontrollen.
Mer än så behövs nog inte för att släppa Göran fri. Kan någon ansvarig ringa kulturutskottet?