U2-Jesus trallar högst den här gång också
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-12-13
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
För att gå rakt på sak: tavlor med gråtande barn eller eldiga zigenarflickor, sammetsplanscher med ilskna tigrar, virkade prydnadssaker doppade i sockerlag och små lampor i keramik att hänga i fönstret.
Det här är några nedslag på den officiella listan över dålig smak. Och några av er känner säkert redan ilskan börja välla fram. Kan man få ha sin plyschplansch i fred? Svaret är ja, vad mig anbelangar. Men det är ett intressant faktum att en hyfsad andel av Sveriges befolkning reagerar kraftigt på de där sakerna. En del rent av fysiskt. De ryser och mår illa.
Den riktiga smakeliten gör det förstås inte. De öppnar ironiska kaféer med, just det, målningar av gråtande barn, plyschplanscher, små virkade saker doppade i sockerlag och keramiklampor i fönstret. Men det är en annan historia.
Poängen med allt det här var i stället att komma till sir Bob Geldof. Rock-Bob. Bob med samvetet. Rädda-världen-Bob.
Bob Geldof är nog en hygglig prick. Han har gjort en hel del bra saker, om man undantar större delen av hans egen musikaliska produktion. Han har adopterat sin döda rockknarkarfrus barn efter att barnets rockknarkarfarsa hängde sig under strypsex. Han har vågat tala till kärnfamiljens försvar. Och nu, efter tjugo år, har han återupplivat sin största moralövning: Band aid.
En ny version av "Do they know it"s Christmas" har just släppts. Alla stjärnor trallar med.
Syften blir väl inte så mycket godare än så. Och Bono, U2-Jesus, trallar förstås högst den här gången också. Precis som för tjugo år sen. Bono ägnar sig mest åt de stora världsfrågorna nuförtiden. På sin hemsida, mellan reklamen för Greenpeace och Amnesty, skriver han så här:
"Jag antar att jag kunde berätta för er om några av de människor jag mött det senaste året. De mäktiga - politiker, affärsmän, bankirer ...
Och så de maktlösa, döende, sjuka, svältande i stort antal, tysta, eftergivna. Jag kan inte ens komma i närheten av att beskriva uttrycket i deras ögon. Men det är en vana jag har, att se folk i ögonen, och det försätter mig i en hel del knipor ...".
Ja, det jag vill ha sagt är det här: Jag hör inte till dem som mår illa när jag får se en tavla med gråtande barn. Jag föredrar rent av gråtande barn som hängts på väggen i uppriktigt allvar, snarare än med ett ironiskt leende.
Men, sir Bob. Och sankte Bono. Jag förstår att ni menar väl. Men det är något med ert självgoda allvar som får mig att rysa. Kanske är det en fråga om smak.