I en annan tid hade de sittstrejkande ungdomarnas ledare hyllats som hjältinna
De har suttit i sex veckor nu, över 40 dagar och 40 nätter.
Först på Mynttorget utanför riksdagshuset, där de blev attackerade av nazister från Nordisk Ungdom. Sedan vid Medborgarplatsen på Södermalm, där ett hundratal motdemonstranter dök upp och skrek ut sitt hat mot dem.
Nu sittstrejkar de unga afghanerna vid Norra Bantorget i centrala Stockholm. Medier och stöttande allmänhet är inte där lika ofta, uthålligheten börjar tryta. Men de fortsätter.
Rörelsen kallar sig för ”Ung i Sverige” och kräver ett stopp på utvisningarna till krigets Afghanistan. Det är lika svårt som enkelt: De vill leva.
De flesta ärenden gäller de barn och ungdomar som kom till Sverige under hösten 2015. Av riksdagspartierna är det endast Liberalerna och Vänsterpartiet som vill gå deras krav till mötes.
Rörelsens ledare heter Fatemeh Khavari. Hon är 17 år och flydde till Sverige tillsammans med sin mamma och sina syskon. Inte ens myndig, bär slöja. För ett tvåfrontskrig: dels mot rasister, dels mot islamister som förespråkar hederskultur.
På senare tid har Fatemeh Khavari blivit intervjuad av Nöjesguiden, ETC och Dagens Nyheter. Fram träder bilden av flicka med övernaturliga krafter. På två år har hon lärt sig svenska. Sittstrejken hon leder har spridit sig över landet. Hennes mål är att bli statsminister.
I en annan tid hade hon hyllats som en hjältinna. En sådan som får hedersmedaljer av kungen och jämförs med historiska människorättskämpar. Hennes rörelse hade beskrivits som en generation av barn och ungdomar som kämpade för liv till varje pris.
I en annan framtid skrivs det böcker och filmer om Fatemeh Khavaris vädjan till de politiker och byråkrater som anser att barn och ungdomar måste deporteras till ett av världens farligaste länder.
I en annan verklighet finns det inte människor som säger att några ensamkommande afghaners beteende är tillräckligt för att döma en hel grupp. För att i nästa andetag säga att några sverigedemokraters beteende inte har något att göra med partiet som helhet.
Men nu är det som det är. Afghanerna sitter där de sitter.
Sex veckor, hittills. För att kanske få leva.