Söker hjältarna – som hjälpte henne och skadade sonen

Malin Wigen

helskärm

Den ettåriga sonen hade slagit sig illa och Johanna Gustafsson stod mitt på vägen när bil efter bil svischade förbi – tills tre tjejer stannade.

I fredags vid lunchtid fick Johanna Gustafsson från Malmö ett samtal från sin ettåriga sons förskola – han hade ramlat och slagit i munnen rätt illa. Hon körde direkt dit för att ta med honom till sjukhuset. På vägen somnade sonen, som blödde rätt mycket, i baksätet.

– Jag visste inte om han somnade för att han var trött eller för att han slagit i huvudet, säger hon.

Johanna ringde Vårdguiden men då väntetiden fram var lång ringde hon istället 112. Hon fick rådet att klämma på hans fötter eller gnugga mot hans bröst för att se om han skulle reagera.

– Men han vaknade inte.

”Folk brydde sig inte”

De skulle skicka en ambulans och Johanna blev ombed att stanna bilen och vänta. Hon la honom i framstupa sidoläge i backluckan och bilarna som passerade henne körde snabbt förbi. För Johanna som både var tvungen att se efter sin son, prata med 112 och hålla koll på trafiken var situationen hopplös.

– Folk brydde sig inte. Jag var i upplösningstillstånd, de bara körde förbi mig. Varför kan ingen stanna och hjälpa mig, tänkte jag.

Plötsligt stannade en bil vid henne. Ur den klev tre tjejer som frågade vad som hade hänt. De underlättade situationen för Johanna, medan hon väntade på ambulansen.

– En av dem tog tag i min telefon och en såg till att hålla koll på trafiken. Jag behövde inte tänka på bilarna, jag kunde hålla koll på min son, säger hon och fortsätter:

– Det tog tio till tolv minuter innan ambulansen kom men ändå valde de att stanna kvar och hjälpa mig.

Väl på sjukhuset konstaterades det att sonen inte var allvarligt skadad.

”Betydde mycket för mig”

Johanna hann aldrig tacka tjejerna eller ta deras namn. Därför vill hon hitta dem som hjälpa henne, till skillnad från alla andra.

– Man såg ju klart och tydligt att jag hade ett barn, det var konstigt att inte flera stannade – att de inte hade tid med det. Det gör mig ledsen. Nu var han inte allvarligt skadad, men det visste jag ju inte då.

Hon har efterlyst sina vardagshjältar i ett Facebookinlägg men ännu har ingen gett sig till känna.

– Jag skulle vilja tacka dem och visa min uppskattning. Jag vill att de ska veta att det var värt att stanna till. Även om inte de själva tyckte att de gjorde mycket så gjorde de mycket för mig.