Att stå upp för sig kräver mod

Andreas Hansson

Andreas Hansson inför Pride: ”Det är på de lokala Pridefestivalerna det viktiga händer”

Uddevalla är inte direkt känt för sina hbtq-personer.

Under min uppväxt var mina enda referenser till ­homosexuella Stefan och Kristers skämt om bögar och ­tapetklister. Och svensk tv:s första bögkyss, i ”Rederiet”, som fick SVT att inrätta en krislinje för chockade tittare.

Där vajade inga regnbågs­flaggor. Bögar fanns ­inte, precis som i dag var det något som barn ­ropade efter varandra i skolan.

Året innan jag flyttade hem­ifrån, bort från västkusten, kom uddevallaren Kim Kärnfalk ut som ­bisexuell. 29 år, stock­holmare och framgångsrik med bandet Friends.

Också för mig krävdes det att lämna den trygga hembygden innan jag kunde inse att jag ­inte var som alla andra, att jag gillade killar. Det svåra var att komma ut för mig själv. Sedan hade jag tur, det var enkelt att komma ut för vänner och ­familj.

När jag började jobba på en hamburgerrestaurang och ­betjänade sliriga gäster på fredags­kvällarna blev min läggning allmängods.

– Är du bög? frågade folk. De stannade upp kön tills jag ­svarat.

– Jag har en vän som är sugen på dig, flabbade ­någon.

Då hade jag accepterat vem jag är. Hur hade jag annars mått på väg till jobbet?

2014 har det hänt saker i Uddevalla. För två år ­sedan kom kommunpolitikern Krister Kronlid (S) ut.

Han gjorde det på Facebook, visserligen efter att ha blivit ­hotad att outas av politiska motståndare. Sedan ringde lokal­tidningen.

– Någon kontaktade Bohus­läningen och de ­kontaktade mig. Nyhetscheferna hade fattat ­beslut att skriva om detta, ­berättade han för ­Sveriges ­Radio Väst.

I år anordnades Uddevallas ­första regnbågsdag, av eld­själar som tröttnat på att alla hbtq-personer flyttar till storstäderna.

Det är på de lokala Pride­festivalerna det viktiga händer. Tillsammans med likasinnade vågar människor erövra sina identiteter, även om folk höjer på ögonbrynen. Det kräver mod.

I år vill Stockholm Pride ­bemöta trakasserierna och ­hatet med fest, och visar tydligt skillnaden mellan det Sverige vi tror att vi lever i och verklig­heten.

En kväll efter att jag slutade på hamburger­restaurangen ­körde ett grabbgäng fram till drive in-luckan.

De kände till mitt namn och undrade om jag ­jobbade.

– Är han bög, frågade en av dem.

– Det tänker jag inte svara på, svarade tjejen som tog emot ­beställningar.

– Då är han det, sa de och ­körde i väg.

När mina kollegor berättade om det blev jag illa till mods. Men det är ­ingenting ­jämfört med de som blir nerslagna på stan på väg från gayklubbar. Det ­händer fort­farande i dag, det har hänt mina ­vänner.

Nu festar vi!