Mordvåg på vita farmare

Wolfgang Hansson

PRETORIA. På onsdag går Sydafrika till val.
Det är det första valet som hålls efter Nelson Mandelas död.
Det är det första valet där en generation sydafrikaner som aldrig upplevt rasåtskillnadssystemet apartheid får rösta.
20 år har gått sedan de svarta tog över makten. Hur har det nya Sydafrika blivit? Vilket är arvet efter Mandela?
I en serie reportage kommer Wolfgang Hansson och Niclas Hammarström (foto) att berätta om utvecklingen i Afrikas rikaste men också ojämlika land.

Klockan var strax efter midnatt när Louis Meintjes och hans fru vaknade av smällen från en glasruta som krossades i vardagsrummet.

Han sträckte sig efter sin pistol som alltid ligger vid sängkanten.

I Sydafrika är det farligare att vara vit farmare än att vara polis. Bara i år har 19 mördats.

Just den här natten hade den 61-årige bonden glömt att plocka fram pistolen.

– Jag satte min fru i säkerhet i badrummet innan jag tog ut pistolen ur kassaskåpet, berättar han. I ljuset från vardagsrummet som vi alltid har tänt av säkerhetsskäl, såg jag fyra svarta män som bar ut saker ur vårt hus.

Louis Meintjes bad sin fru att kontakta grannarna via kommunikationsradion och kalla på hjälp. När rånarna hörde radioljudet avlossade de ett skott.

Förövarna flydde

Farmaren visar taklisten där skottet tog. Den är fortfarande trasig.

– Rikoschetten studsade några meter framför mig så jag besvarade elden.

I likhet med andras vita jordbrukare har Louis Meintjes gått kurser i prickskytte.

Förövarna flydde. När paret vågade sig ut på verandan möttes de av en stor blodpöl. Meintjes skott hade träffat men rånarna hade ändå lyckats fly.

Paret Meintjes hade tur. Många andra farmare har fått sätta livet till. Eller blivit torterade.

Hittills i år har 19 farmare mördats i Sydafrika. 72 lantgårdar har attackerats. Sedan 1990 har 1697 farmare mördats och deras anhöriga mördats. Ett fåtal av dem svarta.

Vi får statistiken på bondeorganisationens TAU.

– Polisen vill inte längre föra någon statistik, säger Henry Geidenhuys, en stadig man som är säkerhetsansvarig på TAU.

– Under Mandela var morden på farmare prioriterade. Nu gör polisen ingenting för att komma tillrätta med mordvågen.

Han ger oss mordfrekvensen i Sydafrika, som är en av de högsta i världen. På varje 100 000 invånare mördas 31 på ett år. För farmarna var motsvarande siffra för 2012 65. För 2013 96. Hittills i år är den 130 mord per 100 000 invånare. I landet finns 35 000 kommersiella jordbruk.

– I Sydafrika är det farligare att vara vit farmare än att vara polis.

"Varför mörda och tortera folk"

De vita bönderna är övertygade om att många av attackerna är rasistiskt motiverade. Louis Meintjes lägger armbågarna på bordet och lutar sig fram.

– Hur förklarar man annars att förövarna ofta tar sig in i tomma bondgårdar men istället för att stjäla vad de kan väntar de på att farmaren ska komma hem. Ett vanligt scenario är att farmaren och hans fru binds och misshandlas. Ofta torteras de genom att gärningsmännen häller hett vatten över dem eller bränner dem med strykjärn. Sedan skjuts de eller huggs ihjäl.

Under tiden misshandeln pågår, hävdar Meintjes, berättar överlevande att rasistiska tillmälen haglar över dem. "Du ska dö din boerhora" är en vanlig fras. Boer är benämningen på vita Sydafrikaner.

Jag frågar Menitjes om han har någon förståelse för att de svarta kanske vill hämnas efter årtionden av vitt apartheidstyre. Det dröjer lite innan han svarar.

– Jag kan ha viss förståelse. Men varför mörda och tortera folk. Någon gång måste man lämna de historiska oförrätterna bakom sig

Omfattningen av attackerna blir väldigt konkret när jag åker med Meintjes i hans pick-up truck de cirka 30 minuterna från TAU:s huvudkontor i en förort till Pretoria och hem till hans farm.

Så fort vi kommer utanför stadsgränsen börjar han peka på farmer vi passerar.

– Där bor min bror. Han har blivit attackerad, bunden och slagen två gånger.

Han pekar på ett nytt hus på vänster sida av vägen.

– Där bodde ett par som båda blev dödade. Bytet var två mobiler.

"Han dog i mina armar"

Sådär håller det på kilometer efter kilometer med några hundra meters mellanrum. Av de 125 farmerna i hans område finns det nästan inte en enda som inte blivit attackerad.

För att snabbt kunna kalla på hjälp har bönderna upprättat ett system med radiokontakt. Klockan åtta varje kväll ropas alla upp.

– Om min granne inte svarar är det min plikt att ringa honom eller åka över för att se att allt är ok.

Louis Meintjes klarade sig i attacken för två år sedan men såg våldet på nära håll när en av hans grannar, Jacob van den Westhuisen, mördades.

– Hans fru ringde och berättade att de blivit attackerade. Jag sprang över och fann Jacob fullständigt nedblodad från topp till tå. Han hade en vit hatt på sig. Den var helt rödfärgad. Mördarna hade slagit av en flaska och huggit honom ovanför hjärtat.

Småmusklerna i Louis Meintjes ansikte spänns.

– Han dog i mina armar innan ambulansen hann fram. Mördarnas byte var två kronor, ett par skor och en billig väckarklocka.

Den svarta majoritetsregeringen och vissa andra tycker att de vita överdriver situationen. Sydafrika är ett väldigt våldsamt samhälle och många vanliga människor, både svarta och vita, råkar illa ut.

Men farmarna ser morden som en del i en större politisk komplott att ta ifrån dem deras mark. Särskilt oroliga är de över den radikale Julius Malema och hans parti EFF som verkar komma in i parlamentet efter valet på onsdag. EFF har drivit på för att mer av de vitas mark ska fördelas till svarta bönder.

– Att skrämma de vita farmarna är ett sätt att bli av med oss, säger Meintjes.

"Jag vet att gud skyddar oss"

När vi kommer till hans farm möts vi av två gigantiska hundar som kommer springande mot oss. Sovrummen i tegelbyggnaden är ett formligt fort. På natten sover familjen som i en bur. I hallen finns en stålgrind som de stänger och låser nattetid. Alla sovrumsfönstren har tjocka metallgaller. Vid sängen ett larm som tjuter om någon rör sig i övriga huset. En kommunikationsradio för att larma grannar och polis. Ovanpå det en metallfärgad pistol vid huvudkudden.

Trots oron och rädslan vägrar både Louis och hustrun Erika att flytta.

– Vi tänker inte låta oss skrämmas, säger Louis. Jag har haft den här gården i 33 år. Sydafrika är mitt hem.

Erika, som ofta är ensam på gården, litar till högre makter.

– Jag vet att gud skyddar oss. Om jag inte hade den tron skulle jag aldrig orka leva så här.