’Tsunamifilmen gör så jävla ont’

Ny skräckfilm upprör anhöriga

MALMÖ. Skräckfilmen ”Vinyan” upprör de överlevande efter tsunamin.

Den tar sin utgångspunkt i katastrofen som krävde över 200 000 människors liv.

– Det är osmakligt och respektlöst, säger Åsa Rosén, som förlorade sin dotter Amanda i flodvågen.

”Vinyan” som har premiär på filmfestivalen i Venedig och som släpps på biografer i Europa senare i höst väcker mycket starka känslor.

Den handlar om ett franskt-brittiskt par som förlorar sin son i flodvågskatastrofen i Thailand annandag jul 2004. De vägrar att acceptera att sonen är död och börjar på egen hand söka efter honom.

En situation som många av de anhöriga till offren från katastrofen själva känner igen sig i.

”Gör mig förbannad”

Parets sökande för dem till de ogästvänliga djungelområdena mellan Thailand och Burma. Där hamnar de i en mardrömsvärld styrd av vilda och våldsamma barn.

– Det gör så jävla ont varje gång man blir påmind om katastrofen. Att någon då gör en underhållningsfilm av det gör mig förbannad, säger Åsa Rosén.

Hon var på stranden i Khao Lak tillsammans med sina tvillingflickor Amanda och Linnea och maken Lasse när flodvågen svepte in över dem.

Amanda, 9, försvann i vattenmassorna. Åsa, Linnea och Lasse överlevde som genom ett under.

– Jag har lust att ta filmens regissör tillbaka till Thailand 2004 så han själv får smaka på hur det kändes.

Råkar se filmen

Maria Ekdahl, som förlorade sin make och sina två pojkar, 6 och 8 år gamla, reagerar med avsky.

– Det är hårresande. Jag tänker främst på alla de ungdomar, som mist sina föräldrar och syskon, som råkar se filmen.

”Önskar han var där”

”Vinyans” belgiske regissör Fabrice du Welz försvarar filmen.

– Jag har försökt att vara så respektfull som möjligt. Jag vill inte chocka någon som varit med om den fruktansvärda katastrofen.

Han hänvisar till att det inte finns några dokumentärbilder från tsunamin. Den enda direkta anknytningen till katastrofen i filmen är några undervattensscener i början.

– Då önskar jag nästan att han hade varit där under vattnet så att han fått känna på hur det var, säger Åsa Rosén.