Hånar Obama med dramatiska gripanden
HAVANNA. Raul Castro trotsade och förnedrade Obama bara timmar innan den amerikanske presidenten skulle landa på Kuba.
En oppositionsgrupp greps under våldsamt tumult i en välregisserad föreställning som visar att regimen fullständigt struntar i vad utlandet tycker om frånvaron av frihet och demokrati.
Kubas mest kända regimkritiker, La Damas Blancas (De vita damerna) går i total tystnade i dubbla led längs Femte Avenyn. De är alla klädda helt i vitt, fredens färg. Några av dem har vita hårband. De bär på en banderoll som kräver att de politiska fångarna på Kuba ska släppas fria.
Det enda som stör den fredliga demonstrationen är några äldre damer längs kortegevägen som skriker förolämpningar mot dem.
– Ni är betalda av USA. Försvinn från Kuba om ni inte gillar Fidel Castro.
Stillheten bryts helt när de Vita damerna kommer ner till Tredje Avenyn. Där väntar en stor "välkomstkommitté".
En grupp kraftigt byggda män väntar på damerna som när de når korsningen slänger upp vit konfetti i luften samtidigt som de sätter sig tätt samman på marken.
Muskelmännen rusar fram och bildar en ring runt de Vita damerna. Tillsammans med uniformerade kvinnliga poliser slår de på kvinnornas händer och armar för att bryta kedjan. De bänder loss dem från varandra med avsevärt våld och bär bort dem till tre tomma bussar som körts fram.
Samtidigt står en stor grupp människor och viftar med kubanska vimplar samtidigt som de ropar "Vi älskar Fidel" och andra slagord. Några bär på handskrivna plakat med texter som "Vi måste försvara revolutionen".
Vår tolk berättar att de är utkommenderade av partiet. Den som inte infinner sig får löneavdrag.
På fem minuter har de 46 kvinnorna burits ombord på bussarna. När den första passerar alldeles intill mig försöker en av de vita damerna resa sig upp från sin plats för att göra fredstecknet. Hon trycks brutalt ner av fyra poliskvinnor.
Att allting går så snabbt beror på att polisen och de civilklädda säkerhetspoliserna är vana. Det är den 46:e söndagen i rad som de trakasserar, slår och griper de vita damerna. De har blivit värre sedan USA och Kuba annonserade att de skulle upprätta normala förbindelser.
Skillnaden den här gången är att det sker inför världspressens kameror. Vi är minst ett 50-tal journalister, många med tv-kameror, som dokumenterar gripandet.
Det visar hur otroligt lite Kubas kommunistiska diktatur bryr sig om vad världen tycker om hur de mänskliga rättigheternas respekteras på Kuba. Vi var många kollegor som trodde att Raul Castro den här gången skulle låta damerna demonstrera i fred för att inte från början svärta ner den PR-triumf som Obamas historiska besök ändå är.
Istället låter han polisen slå till med full kraft bara timmar innan den amerikanske presidenten landade. Väl medveten om att ett av Obamas krav är att Kuba ska sluta förfölja oppositionella och respektera mänskliga rättigheter.
På tisdag ska han på amerikanska ambassaden träffa dissidenter, bland dem ledaren för de vita damerna, Berta Soler. Om nu polisen släpper henne innan dess.
De brutala gripandena är rena hånet mot Obama. Men det är uppenbart att det är viktigare för Castro att visa befolkningen på Kuba att de inte ska räkna med några lättnader i det stenhårda förtrycket av oliktänkande bara för att Obama kommit på besök.
När bussarna med de gripna körts bort förvandlas den kaotiska scenen till en gatufest. Från ingenstans dyker en grupp kubanska salsadansare upp i karnivalsuniformer i glada färger. Hög salsa musik dånar ut från stora högtalare på en scen som snabbt byggts upp i nästa gathörn. Människor dansar och är glada. Det är som om den brutala aktionen mot dissidenterna nyss aldrig inträffat. En propagandaföreställning noga regisserad och planerad in i minsta detalj.
Världens medier kommer att fyllas av bilder på de gripna kvinnorna men på Kuba kommer det att vara en ickehändelse som aldrig inträffat. Här finns bara statligt kontrollerade medier.
När vi åker från platsen ser vi minst 20 polisbilar parkerade på en sidogata, Man kan undra vad som är så hotfullt med en liten grupp obeväpnade kvinnor att regimen vecka ut och vecka in är beredd att lägga så stora resurser på att stoppa och tysta dem.
Men det är själva det faktum att de vågar demonstrera mot Castroregimen trots att det är förbjudet som gör dem så farliga. Tänk om fler kubaner skulle ta efter? Då skulle regimen hotas av samma öde som drabbade DDR, Sovjetunionen och andra kommunistländer.