Lindas och Carolines magar förstördes under graviditeten

Upprop på sociala medier för att öka kunskapen om diastas

Gustaf Tronarp

VÄSTERÅS. Smärta, synliga tarmrörelser och svårigheter att klara av vardagliga bestyr.

Det har Caroline och Linda tvingats stå ut med efter att deras bukmuskler separerades under graviditeten.

Caroline har nu betalat nästan 76 000 kronor för en operation – Linda fortsätter kämpa för att få hjälp av den offentliga vården.

– Det är jättesvårt att bli tagen på allvar, säger Linda.

För 35-åriga Linda och maken David, som bor strax utanför Västerås, var det en kamp att bli med barn. Efter att dottern Smilla fötts tog det ungefär sex år innan Linda blev gravid igen.

– Det var en lång process med hormonbehandlingar där vi också råkade ut för flera missfall. Det var väldigt tufft, säger Linda.

– Dessutom var det hela tiden folk som såg min mage och sa saker som ”jaha, ni väntar tillökning?”. Det var oerhört psykiskt påfrestande.

Magmusklerna delades

Det som fick människor att ställa de påträngande frågorna var att Lindas mage putar ut, trots att hon inte väntar barn.

Orsaken är att hennes bukmuskler delades under den första graviditeten. Syndromet kallas diastas, och är relativt vanligt. I de flesta fall dras magen ihop efter förlossningen. Men det skedde inte för Linda.

– Jag har väldigt ont i ryggen. Jag kan inte springa och jag har svårt att utföra enkla sysslor hemma. Om vår yngsta dotter råkar sparka mig i magen när jag byter blöjor så känner jag att hennes fot liksom bara går rakt in. Det finns inget som tar emot.

”Är en katastrof”

Lindriga former av diastas går att komma tillrätta med genom träning. Lindas magmuskler har dock hamnat så brett isär att den enda lösningen är operation. Men landstinget i Västmanland säger nej.

– Min läkare har sagt att de inte gör några operationer eftersom de betraktar det som ett skönhetsingrepp. Men problemet är mycket större än så. Nu väntar jag på att få träffa en läkare i Uppsala för att få en andra bedömning, säger Linda.

– Okunskapen om den här problematiken är utbredd inom vården. Det är väldigt svårt att bli tagen på allvar, och det mesta av informationen har jag fått läsa mig till själv.

För några veckor sedan startade Linda en kampanj på sociala medier för att rikta fokus på problemet. På Instagramkontot Diastasupproret samlar hon berättelser från kvinnor i liknande situationer.

– Mammor hör av sig hela tiden och berättar sina historier. Vi är många som är drabbade, men ändå är vården så bristfällig. Det är en katastrof.

Såg tarmrörelserna

Ungefär samtidigt, men helt ovetande om Lindas projekt, drog den 28-åriga trebarnsmamman Caroline igång ett liknande initiativ: #mammamageupproret.

– Jag har mött så mycket okunskap hos barnmorskor, läkare och andra som borde ha koll. Det är oerhört frustrerande att inte få hjälp.

Caroline drabbades av diastas efter att ha fött tvillingar för drygt ett år sedan.

– Jag kunde se mina tarmrörelser väldigt tydligt utanpå magen. Dessutom hade jag ofta så ont i magen och i ryggen att jag inte ens kunde stå upp. Det begränsade mig väldigt mycket.

Har tvingats byta jobb

Varken Caroline eller Linda klarar av sina ordinarie arbeten, som polis i yttre tjänst respektive ambulanssjuksköterska.

– När vi är ute så bär vi tung utrustning och kan hamna i krävande situationer. Det funkar inte för mig som läget är nu. I stället jobbar jag med utredningar. Det känns för jävligt att inte kunna göra det jag egentligen vill, säger Caroline.

Till skillnad från Linda har Caroline gett upp hoppet om att få hjälp i den offentliga vården. För ungefär två månader sedan genomgick hon en operation på en klinik i Uppsala. Kostnaden på 76 000 kronor fick hon stå för själv.

– Jag är mycket mer stabil när jag rör mig nu, och det är väldigt skönt. Men egentligen tycker jag att alla patienter borde kunna få rätt hjälp utan att behöva gå till privata aktörer. För mig är det uppenbart att det faktum att det är kvinnor som drabbas bidrar till att det inte tas på större allvar, säger Caroline, och fortsätter:

– Det största problemet är att vården ser så olika ut i olika delar av landet. På vissa håll fungerar det bra, men i andra landsting avfärdas problemen som kosmetiska. Det behövs nationella riktlinjer för hur diastas ska behandlas. Alla kvinnor har rätt till likvärdig vård.

 
Fotnot: Varken Linda eller Caroline vill ha med sina efternamn i tidningen.