Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Eugen, Eugenia

Konstverket inga ikonoklaster verkar ha något emot

Svante Lidén vid väggmålningen i Carolinabacken.

Efter att ha levt eremitliv någonstans i obygden några veckor har jag åter vågat mig tillbaka till Uppsala för en blixtvisit.

Och jag kunde med viss häpnad konstatera att statyerna över Carl von Linné fortfarande står kvar.

1700-talsmannen Linné var ju, som alla någorlunda välinformerade numera vet, föregångaren till den moderna rasbiologin och alla minnesmärken efter Den Förfärlige måste naturligtvis rensas bort från den svenska statyrabatten med det snaraste. Åtminstone om bildstormarna får som de vill. Och kräver.

 

Men – det är ju så mycket som måste bort.

Själv kan jag inte fatta hur "konstverket" Glunten och Magistern av Thomas Qvarsebo i Carolinabacken fortfarande kan få stå kvar. Det föreställer två fylltrattar – naturligtvis män – som står och skränar mot månen och kan på intet sätt representera de höga ideal som borde prägla vår ädla kommun.

Qvarsebo torde dessutom starkt kunna ifrågasättas eftersom han i övervägande utsträckning valt manliga motiv. Precis som Carl Eldh, mannen bakom bland annat Linnéstatyn i Linnéträdgården och "Titanen", minnesmärket över misogynisten August Strindberg som misspryder Tengnérlunden i Stockholm.

 

Mitt emot Glunten och Magistern, på andra sidan Carolinabacken – står däremot ett konstverk som inga ikonoklaster verkar ha något emot. Märkligt nog.

Det är egentligen en enkel fasadbeklädnad av lättvättad kakel på vad jag har för mig är en elvärmecentral.

Glada färger, glada friska ungdomar och fina, leende farbröder.

 

Den finaste mannen fanns en gång i verkligheten. Han hette Walter Ulbricht och var diktator i det gamla DDR. Det var bland annat han och hans partikamrater som såg till att så många otacksamma människor som möjligt sköts i ryggen och fick ligga och förblöda när de försökte ta sig ut från arbetarparadiset.

Det var han och hans gäng som såg till att Östtyskland var den hårdaste avdelningen i det sovjetiska fängelsebygget. Ett fängelsebygge som passionerat försvarades av inte så få även i det här landet. Jag glömmer till exempel aldrig när jag satt hemma hos den gamle VPK (numera Vänsterpartiet)- ledaren Hilding Hagberg och drack grogg ute på hans balkong i Luleå.

– Det var bra att de sköt ungdomarna och de andra förrädarna som försökte fly. De var otacksamma, de hade ju fått gratis utbildning...

– Den antifascistiska skyddsvallen var både bra och nödvändig.

Jag satte groggen i halsen.

 

Det här märkliga inslaget i Uppsalas stadsbild är en mindre kopia av den stora väggmålning som fortfarande finns kvar i forna Östberlin.

Konstnären Max Lingner fick äran att uppföra verket på väggen till Görings gamla Reichsluftfahrtministerium, ironiskt nog en av de ytterst få byggnader i centrala Berlin som undkom de allierade bombmattorna och ryssarnas stormeld under andra världskriget någorlunda intakt.

DDR-regimen skulle använda byggnaden för sina egna syften och ville förstås att den konstnärliga utsmyckningen skulle vara i yppersta världsklass. Vilken den förstås också blev om man läste omdömena i den östtyska partipressen.

 

Konstnären Erik Krikortz fick uppdraget att utföra DDR-hyllningen i Carolinabacken och det blev ett jävla liv.

Men inget kunde hindra detta viktiga uttryck för DDR-regimens förträfflighet att få inta en central plats i Uppsalas absoluta finrum.

 

Max Lingner själv dog 1959 och jag vet inte vilken – om någon – royaltyersättning som betalades ut till hans efterlevande.

Men i vilket fall som helst behöver du inte resa till Berlin längre för att se verket.

Du kan göra det redan i dag – med fullt iakttagande av alla tillämpliga avståndsregler och social distansering dessutom.

 

Men det märkligaste med verket – förutom att det fortfarande står där det står – är att bildstormarna inte kräver att också det ska bort.

Kan av någon anledning inte låta bli att undra varför.

Följ ämnen i artikeln