Hjälpviljan stor i Litauen men framtiden oroar

I Litauen engagerar sig folk för att hjälpa de många ukrainska flyktingar som kommer till landet. Men oron finns över vad som händer om kriget fortsätter och flyktingströmmen inte avtar.

– När jag är här koncentrerar jag mig på jobbet, men när jag kommit hem sköljer allting över mig, säger Vilte, en av Röda Korsets volontärer, till TT:s utsända i Vilnius.

På Röda Korsets nyöppnade flyktingmottagning i Vilnius råder febril aktivitet. Utanför centret, som är inhyst i en idrottshall i ett bostadsområde i stadens utkant, stannar med jämna mellanrum bussar för att släppa av ännu en grupp människor som flytt kriget i Ukraina.

De flesta är kvinnor och barn, och många bär på väskor, plastpåsar eller svarta sopsäckar när de möts av en grupp volontärer från Röda Korset i den stora hallen.

Flyktingströmmen från Ukraina till Litauen ökar snabbt, vilket gör att frivilligorganisationer utökar sin verksamhet. Röda Korset driver nu fem flyktingmottagningar på olika platser i landet – och hjälpbehovet är stort, enligt Luka Lesauskaite, presstalesperson för hjälporganisationen i Litauen.

– Människorna som kommer hit har ofta ingenting, inte ens en tandborste. Många av dem är rädda och vet inte vart de ska ta vägen eller vad de ska göra, säger hon till TT.

Får betalt för att ta emot flyktingar

Hittills har ungefär 25 000 ukrainska flyktingar, varav 11 000 barn, registrerat sig i Litauen, men mörkertalet är troligtvis stort.

Många litauer vill också hjälpa flyktingarna, men om tillströmningen fortsätter i samma takt som nu, kommer det snart att bli svårt att hitta boende åt alla, enligt Luka Lesauskaite.

– Många kommer dessutom att behöva stanna i Litauen, vilket gör att det kommer finnas behov av hjälpinsatser under en längre tid, säger hon.

För att lösa bostadskrisen meddelade också landets socialförsäkringsminister nyligen att varje hushåll som tar emot en ukrainsk flykting kommer att få ett bidrag på 150 euro i månaden.

Bidraget ska betalas ut under tre månaders tid, då tanken är att de ukrainska flyktingarna under tiden ska hinna hitta ett jobb, och på så vis därefter själva kunna betala för sitt eget bonde.

”Tufft arbete”

Enligt 20-åriga Vilte, en av Röda Korsets volontärer, kan arbetet på centret vara tufft.

– Alla som kommer hit är trötta, rädda och ledsna – och en del är också arga. När jag är här koncentrerar jag mig på jobbet, men när jag kommit hem sköljer allting över mig, berättar hon.

En av alla flyktingar som har kommit till Röda Korsets mottagning är Larissa. Tillsammans med nioåriga dottern Anna och sjuårige sonen Nikita väntar de på att få ta sina foton för att kunna registrera sig hos en av volontärerna.

– Vi kom hit från Odessa i går, berättar Larissa, medan hon hjälper dottern att placera sig framför kameran.

Efter registreringen samlar Larissa snabbt ihop familjens alla väskor och plastpåsar och söker efter utgången med blicken.

– Vi ska bo hos vänner i Vilnius, berättar hon och hastar vidare.

”Ville inte åka”

För många av människorna i gymnastiksalen ser dock framtiden betydligt mer osäker ut.

Vid ett av borden utanför den provisoriska kafeterian sitter en grupp kvinnor omgivna av en stor hög med väskor, plastpåsar – och fyra kattburar.

Aljona, Anastasiia, Oksana, Olga och deras fyra katter kommer från en liten stad utanför Slovjansk i Donetsk. De har precis kommit till Vilnius efter ha tillbringat 30 timmar på det sista tåget till Lviv. Därifrån har de åkt buss.

För att undkomma det ryska bombardemanget var tåget nedsläckt under hela resan, berättar Aljona.

– Vi var tolv stycken passagerare i en kupé för fyra och vi var livrädda, säger hon.

Kvar i hemstaden finns fäder, makar, bröder och vänner och bland de fyra kvinnorna runt bordet är oron stor.

– Jag ville stanna, men min man tvingade mig att åka, säger Olga och fortsätter:

– ”Någon av oss måste rädda sig från det här”, sa han till mig innan jag åkte.

En bit längre bort sitter Oksana från en by i Kievskaja oblast och försöker få den treårige sonen Kirill att koncentrera sig på lunchen.

– Vi kom hit i morse. Jag ville inte åka, men efter att en raket slog ned i grannhuset bestämde vi oss, säger hon och fortsätter:

– Själv vill jag bara åka hem. Det är min bror som har tvingat oss att åka.

”Stor vilja att hjälpa”

Vilniusbornas vilja att hjälpa till syns även utanför centret, där en grupp människor från Facebookgruppen ”Vilnius city volonteers” har ställt upp ett bord. Där kan flyktingarna hämta allt från konservburkar till näsdukar, tvålar och leksaker.

Fyraårige Nikita från Kiev, som nyss kommit till Vilnius tillsammans med sin kusin Nastja och sin moster Julia, får några leksaker av volontärerna och skiner upp i ett leende.

– Folk vill verkligen hjälpa till. I går kom en kvinna förbi och lämnade en hudkräm, som hon egentligen hade köpt till sig själv, säger Jurgita, som står bakom bordet.

Även Röda Korset-volontären Vilte instämmer i att många Vilniusbor vill göra en insats – men tillägger att framtiden ter sig mer oviss.

– Nu vill alla hjälpa till, men vad händer om ett par månader om kriget fortsätter? Det är den stora frågan, säger hon.