Filmen som öppnade metalfansens ögon
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-26
"Fuck politics man, I just wanna fuckin' rock dude"
Heavy Metal In Baghdad blev när den kom en ögonöppnare för alla metalfans där ute som tänkt att headbanging och moshpit är en mänsklig rättighet och att replokal är något som kommunen bistår med.
Killarna i Acrassicauda går till repen beväpnade med handeldvapen och de få spelningar som inte stoppas av säkerhetspoliser eller militär får göras med hjälp av el från bensindrivna generatorer.
På plats i Bagdad
2006 åkte filmens producenter Eddy Moretti and Suroosh Alv till Bagdad för att intervjua medlemmarna i Iraks enda metalband, fem unga män som drömmer om att odla långt hår och goatee och som har Dimmu Borgir-planscher på väggarna.
Just identifikationsfaktorn är både filmens styrka och svaghet. När bandet under sin exil i Syrien, inför en häpen publik på vad som ser ut som ett taxifik, välter sig igenom Metallicas Fade to black svindlar det ett ögonblick. När låten klingar ut ligger publiken i en brottarhög på golvet och flämtar av lycka. Just så lika är vi. Svagheten är självklart att vår förståelse riktas mot de som utövar samma kultur som vi i väst. Som lyssnar på samma musik och som tar sig igenom samtal på samma globala tv-serieamerikanska som vi gör, Fuck politics man, I just wanna fuckin' rock dude.
En samhällsomstörtare
Det hindrar inte att filmen på ett konkret sätt påminner oss om musikens potentiella kraft som samhällsomstörtare. Att headbanga var tillexempel inte tillåtet av den irakiska regimen under Saddam Hussein eftersom det för mycket liknar den judiska traditionen att vagga under bön.
Det hindrar inte heller det faktum att filmen är en brutal påminnelse om att för många Irakier, medlemmarna i Acrassicauda inkluderade, så byttes ofriheten under Saddam Husseins totalitära styre mot ofriheten att tvingas fly sitt land som raserats av krig.