Därför fördömer Israel uppgörelsen med Iran
Det som i helgen presenterades som en historisk överenskommelse mellan Iran och Väst är i själva verket bara första steget.
Men blir det ett slutgiltigt avtal får det omvälvande effekter i Mellanöstern och världen.
Det är därför Israel är så upprörda.
I decennier har politiken i Mellanöstern byggt på att USA:s starkaste allierade i området är Israel, Saudiarabien och Gulfstaterna medan Iran varit den stora fienden.
USA har för sin ekonomi varit helt beroende av oljan från Mellanöstern. Ny teknik har gjort att man nu kan utvinna mer olja på hemmaplan. Beroendet har minskat kraftigt och därmed behovet att ha extra bra relationer med de oljerika länderna.
Om USA istället får en strategisk partner i Iran ändras maktbalansen i regionen väsentligt.
Något som både Saudiarabien och Israel fruktar.
Men om skiftet innebär att Iran ger upp sina ambitioner och möjligheter att skaffa kärnvapen så minskar det risken för ett regionalt storkrig. Ett sånt skulle kunna utlösas av att Israel bombar iranska kärnanläggningar. Den dörren är stängd medan övriga världen förhandlar med Iran.
Det borde vara positivt för världen som helhet.
Ilska
Israels ilska beror på att Benyamin Netanyahu inte litar på Iran. Han är övertygad om att den nye ledaren Hassan Rouhani spelar falskt. Han vill få till ett avtal bara för att slippa de hårda ekonomiska sanktionerna mot Iran. Israel är övertygat om att Iran i hemlighet fortsätter sina kärnvapenambitioner.
Därför stämplar Netanyahu uppgörelsen som ett "historiskt misstag".
Säkert är han också upprörd över att president Obama gick bakom hans rygg och förde hemliga samtal med Iran i flera månader.
Saudiarabien (och Gulfstaterna) har ungefär samma åsikt. Där finns dessutom en rivalitet med Iran om att vara Mellanösterns stormakt. Just nu är den religiösa konflikten mellan dem ännu tydligare. Iran är shiamuslimskt och stöttar Syriens diktator Bashar al-Assad. Saudiarabien, inklusive Gulfstaterna, är övervägande sunnimuslimer och skickar vapen till rebellerna som slåss mot Assad.
Några experter menar att helgens uppgörelse är att jämställa med att världens tektoniska plattor rör på sig. Potentiellt kan den vara så omvälvande men dit är vägen ännu lång.
Dagliga kontroller
Även om uppgörelsen representerar ett genombrott är den i princip inte mer än en grund för att fortsätta förhandlingarna.
Det enda Iran än så länge förbundit sig är att inte anrika uran till mer än en viss nivå, att spä ut det man redan anrikat och att inte installera några fler centrifuger. Dessutom dagliga kontroller av vissa anläggningar.
Motprestationen är att Iran får använda 30 miljarder kronor av sina frusna tillgångar.
Mycket jämfört med de under flera år resultatlösa förhandlingarna men långtifrån de verifierbara garantier som väst vill ha för att Iran inte kan skaffa sig kärnvapen.
Allt detta återstår att förhandla fram. De permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd plus Tyskland har sex månader på sig för att nå ett slutgiltigt avtal med Iran. Men tiden kan förlängas.
Att det drar ut på tiden är ingen vågad gissning.
En av de fallgropar som återstår är att Obama måste få med sig kongressen för att i slutändan häva sanktionerna mot Iran. Ingen självklarhet i den Israelvänliga församlingen.