Turister och båtflyktingar samsas på Kos
Publicerad 2015-07-14
Svenskparadiset Kos har fått en ny skepnad.
Fyllskallarna är färre, charterfamiljerna fler.
Och hundratals båtflyktingar anländer varje natt.
– Ni är människor för polisen, vi är djur, säger Zena Abdulkarim, 45.
De kommer i gryningen, i gummibåtar. Precis före turisterna går till stranden och steker.
Kos ligger bara några kilometer från den turkiska västkusten. Varje natt färdas ett hundratal personer den sträckan.
Deras mål: att söka asyl i Europa.
Grekland är alltså inte bara ett land i en djup ekonomisk kris. Det är också första anhalt för tusentals migranter varje månad.
De flesta är på flykt från krigets Syrien, men det kommer även människor från länder som Libanon, Afghanistan och Pakistan.
Tjänar snuskigt mycket
Klockan är halv tre på natten. Längs bargatan lyser neonlamporna. Längs vattnet är det beckmörkt.
Kustbevakningen lägger till i hamnen. De har precis hämtat tio flyktingar som har hoppat i havet en bit före land.
Vid strandremsan anländer små gummibåtar. Syrier, pakistanier och burmeser kliver ur dem.
Lagom till soluppgången har uppskattningsvis över hundra personer stigit i land på Kos.
De verkar veta exakt var de ska ta sig. Upp på land och längsmed vägen mot flyktingförläggningen eller polisstationen.
Informationen har de fått från de flyktingsmugglare som tillhandahåller gummibåtarna. Resan kostar 500 till 1 000 dollar per person.
Enkel matematik: smugglarna tjänar snuskigt mycket pengar.
Motas i dörren
Vid lunchtid står ett 30-tal syrier utanför polisstationen som ligger strax ovanför vattenbrynet. De har varit här i två veckor utan att få besked om sina tillfälliga uppehållstillstånd.
Ett dussin poliser jobbar på Kos. Utöver öns invånare och turister har de nu också ansvar för båtflyktingarna. Så pappersarbetet tar tid.
Men alla kan inte vänta. Syrierna har slut på både pengar och ork. De försöker ta sig in och diskutera med polisen, men motas i dörren.
– Går du in gör de ingenting. Gå jag in kastar de ut mig, säger Zena Abdulkarim, 45.
”Vi är djur”
Hon kommer från Kobane i Syrien. Tillsammans med sin man och deras tre barn flydde de från terrorgruppen IS. Nu börjar hennes tålamod tryta.
– Ni är människor för polisen. Vi är djur, säger hon.
Minuterna senare agerar en del av gruppen. De går ner till vägen, sätter sig på marken och blockerar trafiken.
Tre polismän rusar ut och rösterna höjs. Snart utspelar sig ett fullskaligt slagsmål. När poliserna drar sina batonger går gruppen till reträtt.
På andra sidan gatan cyklar turisterna förbi. De verkar inte se något.
Vill till ”Zlatans hometown”
En kilometer från stranden ligger Captain Elias. Det är ett övergivet hotell där de allra fattigaste flyktingarna övernattar.
Här finns ingen elektricitet, inget kranvatten. Det enda som finns är 22 rum utan inredning och en lobby med inplastade madrasser som täcker golvet. Utanför står provisoriska tält.
De flyktingar som har råd tar in på turisthotell. De som bor här har ingenting på fickan. Men alla har ett namn och en bakgrund.
Som Reza, 15, från Afghanistan vars föräldrar dödades av talibanerna. Nu vill han ta sig till Sverige, till Malmö: ”Zlatans hometown”.
Eller som Mohamed, 50, från Damaskus. Familjefar och röntgendoktor. Han vill ta sin släkt till Tyskland eller Sverige, men vet inte hur. Pengarna har tagit slut.
Det finns så många berättelser. Ingen lämnar en oberörd.
Gång på gång får vi höra samma mantra upprepas: ”Vi är inte djur, vi är människor”.
De ber oss om råd, hoppas att vi kan hjälpa dem. Det svider att berätta att vi inte kan det.
”Svårt se människor svälta”
Men det finns de som hjälper till på Captain Elias. Här framträder ytterligare en bild av grekerna.
Kanske är det så att vissa poliser behandlar flyktingar som djur. Samtidigt gör många greker det motsatta.
Utanför spökhotellet ringlar sig köer av människor. Längst fram står volontärer från Solidarity Kos.
Nätverket grundades av några lärare som såg all misär. De ordnade så att hotell och lokala näringsidkare skänkte sitt överflöd. Varje dag besöker de Camp Elias och delar ut mat och förnödenheter.
Trots att grekerna lider av skuldkrisen tvekar inte invånarna på Kos att dela med sig. Sofia Toumpa, 27, är en av volontärerna.
– Vi har det väldigt svårt. Men det är ännu svårare att se människor svälta, säger hon och fortsätter:
– Om du bara har två portioner mat tycker jag att du ska skänka en till den som inte har någon alls.
Det börjar mörkna. Volontärerna från Solidarity Kos packar ihop sina kartonger och kör iväg. Flyktingarna äter upp och återvänder till sina madrasser.
Samtidigt lämnar turisterna stranden för barerna.
Om några timmar kommer gummibåtarna.