Här tar Asuma sina sista andetag
Uppdaterad 2017-12-20 | Publicerad 2017-12-17
Här tar Asuma, 9 månader, sina sista andetagCOX'S BAZAR. Allt är plågsamt med att se ett litet barn på väg att dö.
Ändå gör vi det. Det finns inget annat kvar än att berätta.
Så här gick det till när nio månadersbebisen Asuma tog sina sista andetag.
Hon är nio månader men väger knappt fyra kilo.
Hon har hög feber och lunginflammation.
Och hon krampar.
Armarna rycker. Andetagen är snabba. Magen rör sig som en liten trumma.
Hon gråter inte. Det är som om hon inte riktigt orkar.
Hon får syrgas, glykos, vätskeersättning, smärtstillande och kramplösande mediciner.
Febern stiger, hon krampar igen.
Allt är plågsamt med att se ett litet barn som är på väg att dö. Som medmänniskor vill vi göra något, men för Asuma finns inget mer att göra. Hon ligger på Röda korsets fältsjukhus utanför Cox’s bazar och får så mycket vård som är möjligt.
Den svaga blicken från ett litet liv. Utmattningen och oron i den stressade lilla kroppen.
Maskiner mäter pulsen och syresättningen.
Små barn som inte får tillräckligt med syre får inte hjärtinfarkt. De dör av att hjärtat stannar.
Vad är det för fel på den nio månader gamla flickan som mamman kallar Asuma Bibi?
– Många av barnen som kommer hit är multisjuka. Det följer med undernäringen. De blir så nedsatta i immunförsvaret att de inte klarar någonting, säger svenska Maj Gottarp, 54, pediatrisk sjuksköterska på Sundsvalls sjukhus vanligtvis och en av två svenskar på Röda korsets fältsjukhus utanför det stora flyktinglägret Kutupalong.
Majoriteten är undernärda
Majoriteten av rohingyabarnen som kommer hit är undernärda. Många av dem har varit det sedan de föddes. Anledningarna blir tydliga när man läser om hur rohingyer behandlas av den burmesiska staten. De har inget medborgarskap, och ingen tillgång till det en stat erbjuder sin befolkning. De diskrimineras, förtrycks, till och med på sjukhus och i skolor. Vid flera tillfällen har de mördats och fördrivits. Hösten 2017 är en sådan tidpunkt. 6 700 rohingyer beräknas ha dödats på en månad i Burma. Över 646 000 har flytt till Bangladesh sedan i augusti.
De som flyr är framförallt barn och kvinnor. Männen har dödats.
I Bangladesh bor de trångt och fruktansvärt ohälsosamt i vad som bara kan beskrivas som en gigantisk utomhusförvaring. Skogen har skövlats, men ibland kommer elefanterna fortfarande hit. Det här brukade vara deras promenadstråk. En liten pojke har stampats ihjäl, en historia vi får återberättad flera gånger.
Vattenpumpar har hastigt installerats bredvid latriner, och visat sig innehålla bajsbakterier. Matpaketen når inte alltid de som bor längst bort.
Nästan ingen av flyktingarna som kommer hit är heller vaccinerade.
Ålderdomliga epidemier
Det är i den här humanitära härdsmältan som hjälporganisationer varnat för riskerna för ett kolerautbrott. Massvaccinationer har genomförts. Hittills är det dock inte kolera som drabbat de små barnen. Det är istället ålderdomliga epidemier.
Som mässling. En sjukdom som är i princip utrotad i västvärlden. Som kan botas, om barnet är friskt i övrigt. Men när mässling drabbar ett litet rohingyabarn blir det svårare. En fem månader liten bebis ligger på isoleringen och dör av mässling när vi besöker Röda korsets fältsjukhus.
Den andra epidemin som tycks explodera i flyktinglägren är difteri. Vi får berättat om en tvåtimmarsperiod på fältsjukhuset, en dag i december, när hela tolv fall av difteri dök upp.
Den som får difteri dör enkelt förklarat genom att kvävas ihjäl.
Ögonen rullar bakåt
Och så sviterna av undernäring. Som vi ser hos Asuma.
Hon krampar av febern igen. Får nya doser smärtstillande.
Ögonen rullar bakåt.
Det ser skrämmande ut. Maj Gottarp tröstar föräldrarna, säger att hon gör allt hon kan för att bebisen inte ska behöva ha ont.
I sängen bredvid ligger 45 dagar gamla Nur Aifat. Han kom in för några dagar sedan med lunginflammation, också svårt undernärd, men såg ut att reagera på vården och sakta bli bättre. Kanske till och med kunna skrivas ut från fältsjukhuset för att skrivas in i något av kostprogrammen för undernärda barn i flyktinglägren.
Men så sjönk syresättningen igen. Mamman försöker ge honom små doser bröstmjölk ur en kapsyl. Undernärda får inte chockas med för mycket mat och dryck. Det klarar inte kroppen. Nur Aifat får slemlösande inhalationer ur en maskin, men han vrider sig oroligt.
Det skär i hjärtat att fyraåriga Asma, som väger nio kilo, har slutat prata och slutat äta. Hennes pappa berättar om en lång och plågsam flykt till fots från Burma, att Asma var stark och modig men fick feber när de vadade och bitvis försökte flyta över floden Naf till Bangladesh.
När Maj Gottarp försiktigt tar hennes svullna, svältande, hand, gnäller Asma bara. Hon har ont.
Mirakel sker
Men mirakel sker, berättar Maj Gottarp. Hela tiden faktiskt. Hon berättar om små uttorkade barn med hög feber och lunginflammation som två dagar senare med rätt vård kunnat skrivas ut.
– Jag tänker att: vi har det så bra, de har ingenting. Kan jag göra mitt lilla för att hjälpa några, då känns det rätt bra, säger hon.
Hennes uppgift är inte bara att ge vård. Hon utbildar också lokala sjuksköterskor som ska ta över när Röda korset inte längre behöver finnas på plats med akutpersonal från andra länder.
– Det ger också mig väldigt mycket att kunna hjälpa. Att jag kan dela min kunskap med sjuksköterskorna här, och att jag lär mig väldigt mycket av dem, säger Maj Gottarp.
Dog morgonen efter
Nio månader gamla Asuma dog morgonen efter vårt besök.
Maj skickade ett sms och berättade om flickans förtvivlade föräldrar.
Några timmar senare kom ett nytt sms, om Nur Aifat: ”Den lilla gossen avled nyss...” står det.
Asma flyttades till ett annat sjukhus, eftersom hon, utöver sin svåra svält och bölder över hela kroppen, också visade sig ha tuberkulos.
Här utplånas ett helt folk