Märta, 97, väckt av okänd man: Han bara stirrade på mig
Publicerad 2017-03-24
Mitt i natten tändes lampan i 97-åriga Märtas sovrum.
Av en inbrottstjuv.
– Han bara stirrade på mig. Då började jag bara skrika, allt vad jag orkade, säger hon till Aftonbladet.
Märta, 97, i Laholm drabbades i början av veckan av inbrott – medan hon låg och sov.
– Jag vaknade fem minuter i fyra utav något ljud, om det var dörren eller trappan det vet jag inte, säger hon till Aftonbladet.
Hon ropade då och frågade vem det var som kom in hos henne mitt i natten, som hon brukar. Men i vanliga fall är det hemtjänsten som står för besöket.
Hon förstod snart att så inte var fallet när en mörk gestalt stod i hennes sovrumsdörr.
– Det gick några minuter så tänds lampan i sovrummet och där står det en karl, säger Märta.
– ”Vad gör du här?” ropade jag.
Tog alla pengar
Mannen som gick igenom hennes saker gav inget svar.
– Han bara stirrade på mig. Då började jag bara skrika, allt vad jag orkade, säger
– Då backade han ut.
Men med sig hade han 97-åringens värdesaker som hon hade i en sekretär i sovrummet. Utöver smycken fick han också med sig Märtas pengar.
– Vart enda öre har han tagit, säger Märta.
Polisen i Laholm säger till Hallandsposten att området drabbats av flera inbrott den senaste tiden och de har obekräftade misstankar om att samma gärningsmannen kan ligga bakom dem.
– Två inbrott på samma gata, även om det är olika tider, ger anledning att tro att samma kan ligga bakom, men vi har inget som pekar åt det ena eller andra hållet, säger Björn Astell vid Laholmspolisen till tidningen.
”Mår dåligt”
Märta som har svårt att gå efter ett olyckligt fall för en tid sedan kunde inte följa efter inbrottstjuven. Men det hon såg kunde hon berätta om på ett bra sätt eftersom de poliser som kom och hjälpte henne var så bra, säger hon.
Hon säger att hon mår dåligt efter inbrottet men att hon inte tänker låta det stoppa henne. Och hon tänker inte flytta.
– Man har upplevt så mycket under sin levnad att man vill inte tro människor om sådant här, att de gör sådana här saker. Men det är väl vardag, säger hon.
– Men mig kör man inte ut! Jag skriker lika mycket nästa gång om de kommer igen.