Här är bovarna som kan ha gett värmen en skjuts

Bakom globala värmerekord lurar välkända syndabockar som El Niño och klimatförändringen. Men nu funderar forskare över om även andra komponenter kan ha bidragit till årets extrema kurvor.

– Det behövs extra faktorer för att komma upp till de här topparna, säger oceanografen Ola Kalén.

Sett till den globala medeltemperaturen var juli den varmaste månaden som hittills uppmätts på jorden. Den var enligt EU:s klimatövervakningstjänst Copernicus 0,33 grader varmare än den tidigare registrerade rekordmånaden, juli 2019, vilket ses som en stor marginal.

Men det har inte bara varit ovanligt höga temperaturer på land. Ytvattnet i världshaven har sedan april varit exceptionellt varmt sett till genomsnittet – och även här har avståndet till normalkurvan varit ovanligt stort.

– Värmen fortsätter på extrem nivå, just nu är det globala medlet sannolikt lika högt som under maxnoteringen i mars-april, säger Ola Kalén, oceanograf vid SMHI.

– Globalt ser det väldigt dåligt ut med stora områden i haven med marin värmebölja.

Flera faktorer

Forskare är överens om att den största boven är människans utsläpp från förbränning av fossila bränslen som olja, kol och gas. Dessutom har det naturligt förekommande väderfenomenet El Niño gett den globala genomsnittstemperaturen en extra skjuts.

En del anser att det är tillräckligt för att förklara den senaste tidens höga temperaturer. Andra menar att ytterligare komponenter sannolikt haft ett finger med i spelet – även om det krävs noggranna undersökningar för att kunna slå fast något med säkerhet.

– Klimatupphettningen är grunden och så tillkommer El Niño. Men den globala uppvärmningen har en längre tidsskala och tuffar på i ett annat tempo, säger Kalén.

– Så det måste till extra faktorer för att komma upp till topparna vi har sett under 2023. Nu letar man naturliga och onaturliga variationer och funderar över hur de har samverkat.

Solfläckar

På den globala skalan identifierar Ola Kalén tre faktorer som har staplats ovanpå effekterna av den generella uppvärmningen och El Niño. Den första är solens aktivitet, som kommer och går i ett cykliskt förlopp om cirka elva år.

– Det finns en cykel för solfläckar som påverkar värmen från solen. Just nu är vi på en topp som är lite högre.

En annan faktor är att minskade svavelutsläpp till följd av skärpta internationella regler för sjöfarten spelat in. Sedan skärpningen 2020 har himlen ovanför farlederna klarnat – men den renare luften kan också ha fört med sig en oönskad sidoeffekt.

Svavelpartiklarna reflekterar solljus och har en kylande effekt. Det betyder alltså att minskade utsläpp från fartygsmotorer gör att mindre solljus studsar tillbaka ut i rymden för att i stället absorberas av haven.

– Det har främst en regional effekt i Nordatlanten och Stilla havet där fartygslederna går, säger Kalén.

Kraftigt utbrott

En annan händelse som målas upp som en syndabock är förra årets vulkanutbrott i Tonga. Stora utbrott brukar ha en kylande effekt eftersom stoftpartiklarna reflekterar bort en del solljus från jordytan. Men undervattensvulkanen Hunga Tonga–Hunga Ha'apai följde inte regelboken.

När havsvattnet mötte lavan bildades en explosion som slungande enorma mängder vattenånga, 150 miljoner ton, upp i stratosfären. Samtidigt spydde vulkanen inte ut lika mycket sulfat som brukligt.

– Vattenångan gör att uppvärmningen ökar, säger Kalén.

– Men det handlar bara om några hundradelar av en grad för var och en av de här tre variationerna globalt sett. Uppvärmningen kommer att fortsätta att förvärras om vi inte radikalt minskar utsläppen nu.