I lägret krossas drömmen om ett bättre liv

Gustaf Tronarp

Hit tas hundratals – bara för att skickas hem

BAMBERG. De vill ta sig ut ur fattigdomen. Men de möts av ett nej – och en enkelbiljett tillbaka hem. 

Speciella snabbläger är Tysklands nya svar på den akuta flyktingkrisen.

Här samlas människor som nästan helt säkert kommer att få avslag på sina asylansökningar.

– De som kommer hit vet att det inte finns något hopp, säger Stefan Krug, migrantansvarig i regionen.

Samtalet är över på några minuter.

Mergim berättar ännu en gång för en främling hur gammal han är, var han kommer ifrån, vilken religion han tillhör och hur länge han varit i Tyskland.

Fingeravtrycksprocessen tar längre tid. Mergim får först lägga ena handens fingrar mot glasskivan, sedan den andra. Därefter båda tummarna. Till sist ska varje finger omsorgsfullt läsas av.

22-åringen från Albanien verkar samlad. Men när det är dags för mätning spricker den ganska korta Mergim upp i ett leende. Fast han blir snabbt allvarlig igen.

– Där jag kommer ifrån finns ingenting. Jag vill så gärna få skapa mig ett bättre liv i Tyskland. Det är vad jag hoppas på, säger han.

Allt på samma ställe

Utanför har träden intill vägen börjat skifta i gult och rött. Himlen är blekgrå.

Byggnaden där Mergim får sina fingeravtryck tagna skulle kunna vara hämtad från vilket svenskt miljonprogram som helst. Men det är den inte. Förutom det yttre finns ingenting som är vanligt med huskroppen.

Inuti har myndigheterna samlat alla institutioner som behövs för att avgöra en människas framtid. Det är ett löpande band för att hantera livsöden.

I huset ryms en hel asylprocess på en sträcka som inte är längre än 100 meter.

– Bussarna släpper av alla här, säger Peter Immeler, ansvarig för lägret.

Han gestikulerar med handen mot vägen. Verkar belåten med hur väl det är organiserat.

– Sedan finns allt i rätt ordning. Vi har gjort vad vi kunnat för att göra processen så effektiv som möjligt.

Nästan alltid avslag

Närmast platsen där bussen stannar finns en registreringscentral. Alldeles intill ligger ett sjukvårdsrum för den obligatoriska hälsokontrollen. En bit därifrån: Asylcentret där personal från migrationsmyndigheterna genomför intervjuer. Innanför nästa dörr meddelas besluten.

Här finns till och med en rättslig instans dit avgöranden kan överklagas.

Slutstationen är en disk varifrån hemresorna koordineras. I praktiken kan det betyda allt från att hitta ett flyg som passar till att organisera en omfattande polisinsats. Det beror helt på hur de asylsökande hanterar ett avslag.

För här blir det nästan alltid ett nej. Det är hela idén.

En bit nedanför, i två identiska hus, bor migranterna. Kläder hänger på tork på balkongerna. Barn leker på trottoaren. Från ett fönster hörs musik.

Där vägen tar slut finns ett stängsel.

Men för människorna här skulle det nog inte behövas. De vet att vägen in till Tyskland är stängd för dem ändå.

”Vill inte ha oss här”

De flesta som får avslag väljer att inte ge sig av frivilligt. I stället hoppas de in i det sista på att något, eller någon, ska göra så att de kan få stanna.

Men Amolian Metjoi har gett upp.

– Det är skit här, säger han och viftar frustrerat med handen. Jag avskyr allt.

Sedan blir han tyst i några ögonblick. 

– Eller, Tyskland är ett bra land, säger han sedan.

– Men det här stället är inget bra. Ingenting fungerar.

Precis som många andra i lägret kommer Amolian från Albanien. Han reste till Tyskland med sin familj.

– Jag och min fru har ett barn. Vi ville försöka skapa något bättre för oss här. Jag ville utbilda mig. Men det finns inget för oss i Tyskland. De vill inte ha oss här.

”Blir tungt"

Vid sidan av Albanien kommer de flesta i lägret från Kosovo och Makedonien. Oftast är det fattigdom, arbetslöshet och korruption som drivit dem hemifrån.

Men i den akuta flyktingkrisen har Tysklands förbundskansler Angela Merkel varit tydlig: Att vara fattig räcker inte för att få asyl.

Under de första åtta månaderna i år tog Tyskland emot över 230 000 asylsökande. Ungefär 40 procent av dem kom från Balkan. Bara några tiondels procent av de ansökningarna godkändes.

Krisen har gjort de tyska mottagningssystemen extremt belastade. Genom att påskynda ärenden där utgången är nästintill given hoppas myndigheterna kunna frigöra resurser.

– Det gör att vi kan hjälpa fler människor som flyr från krig och förföljelse i Syrien, Afghanistan eller andra länder, säger Kira Gehrmann, pressansvarig på den tyska migrationsmyndigheten.

Hon fortsätter:

– Det handlar inte om att göra skillnad på folk och folk. De får en lika rättvis prövning här som på andra ställen.

En av beslutsfattarna som ska se till att det blir så är Bjoern Dührkoop. Ofta tar det bara någon minut för honom att fatta sitt beslut. Några dagar senare kan migranterna vara på väg hem.

– Min uppgift är att följa lagen, och det gör jag. Fast det är klart att det blir tungt ibland. Det är viktigt att inte ta med sig jobbet hem, säger han.

Ska rymma 1 500

Lägret i Bamberg, i norra delen av delstaten Bayern, är det andra av sitt slag i Tyskland. Lokalerna där migranterna bor var tidigare en amerikansk militärbas. I nuläget står många av husen fortfarande tomma. Men så kommer det inte att vara länge till.

– Det finns 360 personer här nu. Mot slutet av året kommer det vara 1 500, säger Stefan Krug, migrantansvarig i regionen.

Men att samla många frustrerade människor på samma ställe har sina risker.

– Det händer att det blir bråk. Polisen har fått komma hit några gånger. Vid två tillfällen har knivar varit inblandade, men ingen blev skadad.

Vad gör ni för att undvika att sådant händer?

– Vi behandlar alltid de boende bra, och vi försöker ställa upp om de har särskilda önskemål. Och vi har säkerhetspersonal som kan migranternas språk, säger Stefan Krug.

Kan bli undantaget

Men allt är inte becksvart. I lägrets kala matsal sitter Samuel Meçe. Han är fem år, och ratar pannkakorna för en banan.

Samuel är blödarsjuk, precis som storebrodern Orest. Hemma i Albanien fanns det ingen vård att få för den sjukdomen.

– De kunde inte behandla dem alls, och våra barn betyder allt för oss, säger Evis, brödernas mamma.

– Vi har hört att vården är bra i Tyskland. Därför reste vi, säger pappa Han.

Och kanske har familjen en chans. Allvarliga sjukdomar är den vanligaste orsaken till att asylsökande från Balkan får stanna i Tyskland.

– Det är omöjligt att säga på förhand hur det kommer att gå, säger Stefan Krug.

– Men visst, det är möjligt. Kanske blir det de som får ett ja.