Ett vackert och välskrivet väckelsemöte
Publicerad 2013-08-18
Pernilla Ericson om Björn Dixgård och Gustaf Noréns sommarprat
I sitt sommarprat förvandlar Mando Diao-sångarna en lada i Dalarna till kyrka.
Två mörka röster håller väckelsemöte, där musiken är religion.
Det är uppkäftigt och vackert, och förhoppningsvis smittsamt.
“Musik är Gud”, säger Björn Dixgård och Gustaf Norén.
I sitt sommarprat, sänt från en lada i Dalarna, berättar de om uppväxten i Borlänge. Där alla kände alla och något så litet som “fel” musiksmak kunde göra att du åkte på stryk. Om modet som krävdes för att gå rakryggad in på diskot, och hur musiken liksom valde dem. Som en naturkraft. Som en religion.
Spelningar inför 50 000
Musiken som förde dem ut i världen, till spelningar inför 50 000 personer i publiken. Till att lira inför Hilary Clinton.
Gustaf och Björn odlar rockslyngel-myten. Skiter i hur de uppfattas av journalister. De blev inte rockstjärnor för att göra intervjuer, säger de. Utan för att spela.
Riktigt lika kaxig var inte Björn när han sladdade längs E18 i högsta fart, på väg mot Danderyds sjukhus, med sin höggravida fru i baksätet. Det slutade med att han gick ned i frieriposition bakom en busskur, och tog emot sin lilla dotter under bar himmel.
Vackert och välskrivet
Två mörka röster håller väckelsemöte för musiken. Varvar hiphop med svensk visa. Det är vackert och välskrivet. Men Gustaf och Björns sommarprat bränner till på riktigt först mot slutet. Mitt i inspelningen av albumet “Infruset” fick de ett fasansfullt besked. Kristian Gidlund, trummis i Gustafs bröders band Sugarplum Fairy, är döende i cancer. Kristian, som de känt i alla år. “Allt runt mig bara rasade” säger Gustaf. “‘Infruset’ blev aldrig en vanlig skiva. Den blev ett terapisamtal, en hjälpande hand ut ur ett tillstånd som förlamade oss.”
Musiken också som tröst. Och de avslutar med en låt, ett embryo till en kommande skiva. Man hoppas att tusentals små rockslynglar lyssnar. Greppar gitarren och basen, och gör garaget till replokal. Eller kyrka.